Industrier i Alingsås och Säveåns dalgång

Hedefors bruk i Stenkullen, Nääs fabriker i Skallsjö, Brittaniafabriken i Stenkullen

Till skillnad från många länder i Europa skedde den tidiga industrialiseringen i Sverige till stor del i brukssamhällen på landsbygden. I Lerumsdelen av Säveåns dalgång och området kring sjön Sävelången uppkom tidigt en bruks- och industritradition. Säveån som kraftkälla var en viktig faktor vid lokaliseringen, liksom västra stambanan och riksvägen mellan Göteborg och Stockholm, som sträcktes genom området. I Floda fanns således ett mindre järnbruk, som var verksamt mellan 1738 och 1858. Mellan Hedefors och Stenkullen anlades på 1790-talet Gamlebo Kullens bomullsspinneri – det första mekaniska bomullsspinneriet i Sverige. Fabriken tillkom inte särskilt långt efter det att den första mekaniska spinnerimaskinen tillverkats i England 1771. Genom att spinneriet brann ner 1846 upphörde dock verksamheten.

Alingsås
En av föregångarna i svensk industri var Jonas Alströmer (1685 – 1761) i Alingsås
Ur Uppfinningarnas Bok , band 6, 1875 års utgåva. Hämtas:

” Alströmers föräldrar var fattiga, så han var tvungen att lämna hemmet tidigt och försörja sig själv. Han fick därför mycket lite skolundervisning. Han arbetade som bodgosse i Eksjö, renskrivare och i Ryssvågen. År 1707 följde han med sin vän Alberg till London för att hjälpa denne att starta en affär. 1710 övertog han affären och skötte den framgångsrikt.

1709 blev han borgare i London och naturaliserad engelsman. Han lade märke till den stora skilnaden mellan Englands och Sveriges industriella utveckling. Då tänkte han att man i Sverige borde införa eller återupprätta de näringar som var viktigast för rikets välstånd.
När Karl XII återkommit från Turkiet begav sig Alströmer (1715) till Göteborg och erbjöd sig att arbeta för kungen. Här stannade han i två år och använde tiden till att, genom resor i Bergslagen och till de främsta städerna, lära känna landets förhållanden och produkter. Därefter reste han genom norra Tyskland till Hollandoch bodde två år i Amsterdam för att lära känna detta lands handel och industriella arrangemang. År 1719 återvände han till England och reste till norra Englands viktigaste industristäder. Han fick också i uppdrag att inkassera de pengar som Storbrittanien i det nyligen uppgjorda fredsfördraget hade förbundit sig att betala till Sverige.
Sedan Sverige efter Karl XII:s död slutit fred med sina många fiender, ljusnade utsikterna för genomförande av Alströmers planer. 1723 återvände han till Sverige via Frankrike. Nu startade han ett manufakturverk i Alingsås. De första väveriarbetarna lejdes i Frankrike och Holland. Fastän utförsel av maskiner, redskap och råmaterial var strängt förbjudet, lyckades han i Holland lasta ett fartyg med sådana varor. Efter stora svårigheter med myndigheter och fabrikanter, som försökte hindra exporten, lyckades han skaffa maskiner även från England.
Alströmers stora planer var nära att stranda p g a penningbrist, men med finansiering huvudsakligen från värmländska bruksägare, lyckades han 1725 bilda ett bolag. Vid 1726 års riksdag togs flera beslut som var viktiga för att företaget skulle kunna verka Fredrik gick själv in som delägare i företaget. Vid ett besök i Alingsås, när verksamheten kommit igång, lät han hela sin betjäning klä upp sig med de nya alstren från Alströmers företag.
Detta blev grundvalen för den svenska industrin. I Alingsås, vars folkmängd inom kort växte från 300 till 1 800 invånare, upprättades tid efter annan klädes-, fris- och- och yllevävstolar, bomullsväveri, vaddmakeri, spinnerier för ull, kamelhår, silke, lin och bomull, stora ylle- och silkesfärgerier kattuns-tryckerier med flera verk. De utländska mästare som Alströmer hade fört med sig undervisade efter hand ett stort antal svenska lärlingar. Genom dessa spreds yrkesfärdigheten också till andra städer.
Det var inte bara i England och Holland som Alströmer hade problem för sina textila ambitioner. Göteborgs köpmän befarade att de skulle drabbas av minskad lönsamhet, om Sverige kunde tillverka mångt och mycket inom sina egna gränser och därmed minskade importen. Köpmännen i Göteborg gjorde vad de kunde för att motarbeta Alströmer.
Industrin tillväxte så att redan 1754 14 000 och 7 år senare 18 000 personer var sysselsatta vid väverierna. Värdet av de exporterade slöjdvarorna uppgick till 50 tunnor guld varav 2/3 blev inkomst till staten. En viktig orsak till framgången var att Alströmer så långt möjligt använde sig av inhemska råvaror. För detta ändamål ägnade han särskild uppmärksamhet färavel och importerade avelsfår från England och Spanien. På kungsgården Höjentorp inrättades ett stamschäferi. För bomullstygs- och klädesfabrikationen infördes från Holland många olika färgväxter, som Alströmer lät utplantera på sina gårdar.
För att värna om den gryende industrin tog Alströmer efter det engelska mönstret och fick igenom ett omfattande skyddsnät, som bl a lade hög tull på, eller helt förbjöd import av vissa konkurrerande varor. Han inrättade en särskild manufaktur där fabrikanterna kunde få räntefria lån. Ibland kunde uppmuntringsgratifikationer delas ut för att främja export.
I syfte att sätta fart på affärerna bildade Alströmer flerahandelskompanier, och han genomdrev viktiga handelsfördrag mellan Sverige och en del andra länder.
Han såg också till att ett sockerraffinaderi anlades i Göteborg och på Kungsholmeni Stockholm anlades det första engelska garveriet i Sverige. Han ägnade sig också åt järnförädling och införde odlingen av potatis och tobak i Sverige.”


Hedefors bruk
Vid Hedefors fanns Säveåns största vattenfall, och där uppstod tidigt kvarnar och sågar. Här uppfördes 1884 också en textilfabrik, som drevs av vattenkraft. I ett inledningsskede hade företaget 125 anställda, av vilka många var kvinnor. Under sina verksamhetsår var Hedeforsfabriken den största arbetsplatsen i Lerums socken, och som mest sysselsattes omkring 150 personer. Fabriken var främst ett väveri för tillverkning av konfektionstyger. Kring denna anläggning växte ett typiskt mindre brukssamhälle fram. Företagsledningen lät bygga bostadshus åt de anställda, som själva drev en kooperativ handelsbod. För sjukvården ansvarade företaget bl a genom en anställd sjuksköterska. En av sjuksköterskorna var Aina Nord, (f. 1906 död 1975, mor till Karl-Erik Ahlsén, fotograf i Lerum), som arbetade där på 1930-talet. Hon kom senare att arbeta hos Dr Nyman i Lerum som vikarie för syster Britt Holmberg och också tillsammans med syster Ingeborg i Lerum. Aina utbildades på Sahlgrenska sjukhuset. En annan allt i allo var Augusta Jonsson (med sonen Ove Jonsson – Floda Möbler).
Fabrikens verksamhet upphörde i slutet av 1950-talet.

Nääs fabriker
Den största fabriksanläggningen i området utgjorde Nääs fabriker som 1833 grundades i Tollered, Skallsjö socken. Företaget omfattade främst ett bomullsspinneri men även sågverk och snickerifabrik och hade som mest cirka 500 anställda. Tollered utvecklades till ett typiskt brukssamhälle, som dominerades av det stora företaget. Här växte en kooperativ handelsbod ”bolagsboden” fram. Beträffande sjukvården fanns det sedan gammalt en mindre sjukstuga – i första hand avsedd för epidemivård. En sjukvårdsutbildad barnmorska var på sjukstugan verksam i bolagets tjänst. Efterhand ersattes barnmorskan med en examinerad sjusköterska, som förutom sina mottagningar i sjukstugan även gjorde sjukbesök i hemmen.
Nääs fabriker engagerade också en läkare från Alingsås, dr Hagelin, som till en början hade mottagning i sjukstugan en gång i månaden. Längre fram utökades mottagningarna till en gång i veckan. I den mån de anställda anlitade företagets förtroendeläkare hade de alltså möjlighet till fri läkarvård. Dessutom hade de anställda rätt att få läkemedel till halva kostnaden, när det gällde medicin som läkaren ordinerat. Denna organisation av sjukvården fortgick ända fram till 1969. Då var den allmänna sjukvården på landsbygden så pass utbyggd, att egna insatser från företagets sida ansågs obehövliga. Pensionärerna fick även efter nedläggningen av sjukstugan fri läkarvård.

Den sista sjuksköterskan i bolagets regi var Barbro Svahlin, som övergick i landstingstjänst som distriktssköterska i Lerum 1975. Före henne fanns ”syster Siri”. Hon berättar om fullt väntrum på morgnarna och hembesök i Tollered på eftermiddagarna. När grannarna hörde att hon var i närheten fick hon fler besök än det planerade. Dr Hagelin från Alingsås kom en gång i veckan. Han skrev ut ett mindre läkemedelsförråd som Barbro kunde ta ur till patienterna vid behov. Läkemedlen var kostnadsfria för brukets anställda.

Då sjukstugan lades ned beslutade landstinget och bolaget om en gemensam mottagning där en gång per vecka bemannad av distriktssköterska från Floda. Man fick omkring 35 besök per månad på mottagningen.
För vård av äldre personer, som tillhörde Nääs fabrikers personal eller dess anhöriga, inrättade företaget 1916 ett eget ålderdomshem – Furåsen – i avsikt att bl. a. avlasta Skallsjö gamla ålderdomshem vid Orrås. Driftskostnaderna vid ålderdomshemmet Furåsen bestreds av företaget fram till mitten av 1950-talet, då Skallsjö kommun fått väsentligt utökade resurser för sin åldringsvård. Genom kommunens nya ålderdomshem, Sävegården i Floda, kunde verksamheten vid företagets ålderdomshem avvecklas.

Brittaniafabriken i Stenkullen

Den yngsta av de lokala industrianläggningar i Säveåndistriktet som här refereras till var Britanniafabriken i Stenkullen, grundad 1893 av en tysk industriidkare. Under lång tid omfattade tillverkningen främst matbestick och husgeråd i lättmetall. Britannia är en metallegering av tenn med tillsats främst av koppar. Den var tidigare vanlig vid tillverkning av hushållsartiklar men har på senare tid knappast använts. På grund av försämrade avsättningsmöjligheter tvingades man lägga ner tillverkning av husgeråd i början av 1960-talet, då fabrikens produktion av industriartiklar fick ökad betydelse.


Stenkullens samhälle växte fram i anslutning till Britanniafabriken. Ett fördelaktigt läge utmed riksvägen Göteborg-Stockholm och västra stambanan har också bidragit till samhällets utveckling. Även om Britanniafabriken länge var den dominerande arbetsplatsen i Stenkullen, blev den aldrig riktigt stor. Några år efter starten, i slutet av 1890-talet, arbetade 45 anställda vid fabriken. Det högsta antalet sysselsatta, 50 persone, uppnåddes 1910. Arbetsstyrkan minskade därefter gradvis, så att den 1960 uppgick till ett femtontal och under 1990-talet endast till fyra anställda.
Beroende på Britanniafabrikens begränsade storlek , särskilt i jämförelse med fabrikerna i Tollered och Hedefors, blev Stenkullen aldrig ett utpräglat brukssamhälle. De patriarkaliska system som var förhärskande i brukssamhällen som Tollered och Hedefors fanns inte i Stenkullen annat än som ansatser. Alltså lät Britanniafabriken göra om ett mejeri till arbetarbostäder, som inrymde åtta lägenheter, vardera med ett rum och kök. Under lång tid saknades avlopp, och dricksvatten måste hämtas från en källa på andra sidan järnvägen. Månadshyran för lägenheten uppgick 1915 till 22 kronor, vilket motsvarade 15-20 procent av månadsinkomsten för en slipare vid fabriken. Företaget uppförde alltså inte någon ny arbetarbebyggelse, utan man utnyttjade endast befintliga byggnader.
Även när det gällde andra samhällsinsatser var företagets agerande begränsat. Vid fabriken inrättades dock från 1894 en sjukkassa, dit en viss del av lönen avsattes. Den sågs som ett komplettering till det bristfälliga sociala skyddsnätet i den tidens samhälle. Sjukkassan var i bruk fram till dess att den allmänna sjukförsäkringen infördes. Kassan fungerade också som en form av kontroll av de anställda. Böter för förseelser kunde nämligen utdömas och genom löneavdrag erläggas till sjukkassan.


Britanniafabrikens sjukkassa
Stadgarna för sjukkassan hade följande lydelse:
Firmorna Colsman & Co, Johann Friedrich Colsman i Werdohl, Tyskland, inrättade 1862 en sjukkassa för sina arbetare hvilken sjukkassa undertecknad firma anslutit sig till.
Alla i firman sysselsatta tillhöra sjukkassan. Undantagande sådana som ej äro anställda mer än en vecka.

Såsom understöd beviljar Kassan:
1. Från sjukdomens början fri Läkare, Medicin, äfvensom under arbete Glasögon, Bråckband & dylika hjelpmedel.
2. Genom sjukdomsfall förorsakad förtjenstlöshet ersätter sjukkassan med hälften av den genomsnittsliga arbetsförtjensten såvida denna ej öfverstiger Kr 3,50.

– För medlemmar vars förtjenst bestäms genom accord antages medelantalet af de 3 sista veckornas förtjenst eller en likställd medlems förtjenst.
– Under sjukdom förstås äfven olycksfall.
– Dagen då sjukdom anmäles antages såsom sjukdomens början.
– Premierna erlägges postnumerando.
– Understöd beviljas dock endast till och med den 13 veckan.
– Föreståndarne kunna i stället för understöd bevilja fritt uppehälle å sjukhus
– Då anhöriga det tillåta t ex gifta och minderåriga.
– I andra fall ovillkorligen då sådant erfordras.
– Hvarje sjukdomsfall måste genast anmälas för före ståndarne.
– Öfver anmälan utskrifves ett qvitto som legitimerar hos läkaren.
– Wid anspråk på understöd måste medlem medföra attest från läkaren hvilken bestyrker hans oförmögenhet till arbete.
– Så snart läkaren förklarar medlem frisk måste härom göras anmälan.
– Wid dödsfall utbetalas det 20 dubbla af hans genomsnittsliga förtjenst per dag hvilken afgöres genom föreståndarne.
– Summan utbetalas 24 timmar senast efter skedd anmälan hvarvid dödsattesten skall medföras till Enka eller anhöriga hvars plikt det är att ombesörja begrafning.
– Premierna fastställas till höjd af 1 1/2 % hvilken afdrages af arbetsförtjensten.
– Premierna afdrages alltid för fulla antalet dagar utan afseende om arbetaren genom eget förvållande felat.
– Sjukdomsfall befriar från premier.
– Firman bidrager med 50 % av alla premier som erläggas av medlemmar.
– Medlem ålagda pligter för förseelser tillfaller sjukkassan.
– Firman ställer för egen kostnad bokföring öfver kassans medel, hvilken vid årsslut revideras.


Sammanfattningsvis kan konstateras att industrialiseringen i Lerumsområdet i hög grad koncentrerades till Säveåns dalgång, som löper genom den södra delen av den nuvarande kommunen. I dessa delar – tillhörande Lerums och Skallsjö socknar – uppstod också typiska brukssamhällen, som helt kom att domineras av ett företag och en arbetsplats. De norra kommundelarna – Stora Lundby och Östad – berördes däremot inte alls på samma sätt av industrialiseringen, och de kom i allt väsentligt att bevara sin agrara karaktär ända fram till omkring 1960. I Gråbo och delvis i Sjövik var på 1960 och 1970-talen exploatering av grusåsar viktig för sysselsättningen. Förste ägaren av grustäkten, Einar Samuelsson såg på sina anställda ungefär som en bruksföretagare. Senare tillkom i Gråbo en elementhusfabrik i Skanskas regi och i Sjövik en betongelementfabrik.
Brukssamhällena präglades av en patriarkalisk anda som å ena sidan tog sig uttryck i kontroll och de anställdas bundenhet vid bruksföretaget. Å andra sidan utvecklades i brukssamhällena tidigt en omsorg om de anställdas välfärd. Inte minst inom sjukvårdens område blev bruksarbetarna därför bättre lottade än kollegerna i andra arbetsmiljöer. Den sjukvård som tillhandahölls vid bruken kom också till viss del att längre fram bli normgivande för samhället i stort.

Avslutningsvis kan sägas att bruksandan vid Säveåns industrimiljöer senare under 1900-talet blev starkt uttunnad. Genom urbaniseringsprocessen kom Lerumsområdet alltmer att präglas av närheten till storstaden Göteborg och omvandlas till ett relativt anonymt förortsdistrikt. Dock återuppstod Stenkullen från och med 1980-talet som kommunens industriområde.

Forts. till sammanfattning fram till 1920

Forts. till perioden "Folkhem och Folkhälsa