Mentalvårdens tidigaste historia

Berättad av Lars Egedius och varligt redigerad av författarna.

Mentalvården före 1800

I mentalvårdens tidigaste skeden, under medeltid och fram till senare delen av 1800-talet, utövades läkekonsten när det gäller själsliga, sjukliga sinnestillstånd av prästerskapet, de s.k. själasörjarna, av ”kloka gummor och gubbar”, i andra kulturer än vår västerländska också av schamaner, ”andeutdrivare”, av olika slag.
Förklaringsmodeller och behandlingsmetoder var oftast anknutna till religiösa processer, inflytande av onda andar, etc. som hos den drabbade kunde observeras i det yttre beteendet, i form av kramper, hysteriska känslostormar och som inte antogs kunna förklaras av yttre omständigheter eller rent medicinska orsaker. Det var därför en naturlig och logisk åtgärd att det lades åt gudar och prästerskap att ombesörja ”vård och behandling”. M. Foucault har i boken Vansinnets Historia, bokförlaget Aldus, utgiven 1973, beskrivit de ofta bryska metoder som kunde komma i bruk för att kurera sinnessjukan. Avskildhet och förvaring utanför byarna, på de avlägset belägna dårhusen var det som återstod om inga andra mer gudomligt riktade metoder hjälpte. Det förhärskade en tämligen fatalistisk syn på de själsliga sjukdomarna och att inte mycket var att göra i botande, kurerande syfte förutom att isolera och driva ut det onda med andebesvärjelser, prygling, späkning, botgörelse m.m. Man levde också i villfarelsen att den själsligt sjuke bokstavligen kunde smitta andra, varför man ibland satte den sjuke på en flotte och lät honom eller henne flyta iväg nerför floden och så var problemet löst. Detta tillämpades på de större floderna i Europa som tidvis, i likhet med senare tiders hemlösa och rotlösa, kunde befinna sig i en tillvaro som präglades av ständigt bortschasande bemötande och ledde till ett miserabelt utanförskap.

I upplysningstidens Europa, mot sjuttonhundratalets senare del, med tillkom mer allmänt institutionella former för någon slags form av vård och behandling av de sinnessjuka, om än inte alltid tillkomna i en välgrundad läkande eller botande övertygelse, men åtminstone i lindrande och humanistiskt syfte. Behandlingsmetoder som exempelvis varma och kalla bad, placering i slänggunga, isolering i madrasserade rum, fastbindning, m.fl., hade fortfarande en inriktning på utdrivning av det onda som den sinnessjuke led av. Ännu fanns ingen tillgång på andra metoder än de i huvudsak fysiskt inriktade, även om man på vissa institutioner försökte att, om än främst i allmänmänskligt syfte, tala med den intagne.

Vid sjuttonhundratalets mitt hade den i Leipzig verksamme magnetisören A. Mesmer utvecklat en, visserligen fysiskt inriktad men psykiskt verksam metod, grundad på vad han benämnde Animal Magnetism, en kraft och ett fluidum som fanns i universum och som antogs inverka på både djur och människors livsyttringar och som också kunde användas i sjukdomsbehandlande syfte. De kramper och skakningar som uppstod under behandlingen antogs vara tecken på den animala magnetismens närvaro och sågs därför som välgörande för den sjukdomsdrabbade. Metoden bestod i att den som skulle behandlas, ofta flera på samma gång i grupp, fattade tag i varandras händer och bildade en sammanhållen ring runt ett vätskekar med nedsänkta metallstavar. Mesmer utförde därpå magnetiserande strykningar på de deltagande, varvid dessa genomfors av kramper och skakningar som antogs befria den behandlade från det onda. Metoden har senare ansetts vara en tidig form av suggestiv hypnosbehandling. Behandlingen var åtminstone kortvarigt framgångsrik och många reste långa vägar till Leipzig för att genomgå behandlingen.

Mentalvården efter 1800

Den nya tidsandan i Europa, Upplysningstiden, med ett större intresse för och behov av naturvetenskapligt förankrade grunder, ledde till att metoder och teorier som exempelvis Mesmers Animala Magnetism ifrågasattes och förkastades som framsprungna ur inbillade och magiska, helt ovetenskapligt förankrade sammanhang, även när framgångsrika och påvisbara resultat förelåg. En tillsatt Europakommitté bestående av företrädare för den tidens framväxande naturvetenskap, fastställde att Mesmers behandling visserligen kunde ha en positiv effekt på den behandlade men att detta i så fall enbart var resultatet av inbillning, och att förklaringen fanns att finna i att den behandlade så starkt trodde på behandlingen. Att man med denna slutsats samtidigt, från kommitténs sida, gav ett indirekt och oavsiktligt erkännande åt de psykiska krafter och processer som var verksamma, inom den behandlade och mellan denne och behandlaren, är en helt annan sak.

Under detta skede, mot mitten av artonhundratalet och framåt, fortsatte utvecklingen mot en alltmer sekulariserad och medicinskt förankrad syn på de mentala ohälsa. Bl.a. läkaren Jean Martin. Charcot, vid nervkliniken La SalPetrière utanför Paris, utvecklade behandlingsmetoder, som tillämpades på kvinnliga patienter ur Paris överklass, som bedömdes lida av s.k. hysteriska sjukdomstillstånd. La Salpetri´ere och de behandlingsmetoder som praktiserades där, blev världsledande vid denna tid när det gällde behandling av psykisk ohälsa. Charcots metodik bestod i att med hjälp av hypnos försätta patienten i ett trancetillstånd där hon eller han sedan kunde vara mottaglig för beteendekorrigerande och lugnande uppmaningar, s.k. suggestioner. Charcots behandlingsmetoder, liksom tidigare Mesmers, var dock fortfarande förbehållna de mer besuttna och välbeställda i samhället och kom därför inte den bredare befolkningen till godo, inte heller de på undantag satta i dåtidens dårhus, hospital, asyler och fattigstugor.

En av Charcots lärjungar var neurologen och senare Psykoanalysens upphovsman, Sigmund Freud. Han besökte Charcot i Paris och tillägnade sig behandlingsmetodiken att med hjälp av hypnos behandla patienter. Elaka tungor har hävdat att Freud aldrig blev lika framgångsrik, som hypnotisör, som sin kollega Breuer som också utbildat sig hos Charcot. Samma elaka tungor hävdar att detta nederlag gav upphov till att Freud istället kom att utveckla psykoanalys, en metodik som kräver, alternativt inbjuder till, ett mer passivt mottagande och agerande hos behandlaren. Både Freud och Breuer och deras senare efterföljare i Wien och centrala Europa, behandlade till största delen inte ”vanligt folk” utan relativt utvalda och privilegierade patienter. En belastande uppfattning som fortfarande än idag tillskrivs deras numera vidareutvecklade behandlingsmetoder och de patienter som kan komma ifråga för behandling.

En metodik i Sverige i början på 1900-talet

En efterföljare i Sverige inom detta, av många betraktat som ett fält utanför den vedertagna medicinska skolan, var läkaren och psykologen Poul Bjerre ,verksam under nittonhundratalets första hälft. Bjerre tog emot patienter i sitt hem, i likhet med provinsialläkarnas ”öppna dörrars system”, oftast tillgänglig på och utanför s. k. arbetstid. Bjerre behandlade med hypnos och suggestioner allehanda psykiska, psykosomatiska och även somatiska ohälsotillstånd, använde sig av sin familj och sina barn i uppmjukande kontakt med patienterna i en icke institutionell hemmiljösituation som bidrog till positiva och förstärkande behandlingseffekter. Bjerre utvecklade, på psykoanalytisk grund, den metodik som går under beteckningen Psykosyntes, en metod som framhäver själens egen läkedomsprocess och helhetssträvan. Också hos Bjerre handlade det i första hand om individer med relativt goda resurser och till övervägande delen boende utanför mentalsjukhusen.

Forts. om farsoter och epidemier