Under slutet av 1800-tal och fram under 1900-talets första hälft behandlades patienter med psykisk sjukdomsbild med metoder av fysiskt, fysiologiskt och kirurgiskt slag. Ett exempel på detta är lobotomi, ett direkt kirurgiskt ingrepp som gjordes i patientens hjärna för att skilja av de impulsvägar som bedömdes orsaka den psykiska ohälsan hos patienten.
Metoden, som fick stor spridning från slutet av 1930-talet, gick ut på att man skar av nervbanor från pannloben till djupare liggande regioner i hjärnan som är centrum för känslolivet. Tanken var att ingreppet skulle dämpa ångest och oro men många patienter blev istället helt apatiska. Vad det också, i lobotomins tidiga tillämpning, ledde till var en ofta markant, allmän personlighetsförändring, med känslomässig förflackning och s. k. vegeterande, passivt och indifferent beteende. Inte bara det oönskade försvann hos patienten utan till stora delar också det unika, värderade och karaktäristiska i personligheten hos patienten.
Metoden utvecklades av den portugisiske läkaren Egas Moniz som fick nobelpriset 1949. Efter ett tag började kirurgerna experimentera med olika metoder. Den amerikanske läkaren Walter Freeman uppfann en metod som gick ut på att söva patienten, placera en ishacka i ögats övre del och sedan knacka in ishackan med en hammare tills den nådde fem centimeter in i hjärnan. Efter många års lobotomerande så växte dock kritiken och obuktioner visade att många patienter avlidit av omfattande hjärnskador.
Mer än 9000 personer lobotomerades i Skandinavien under 1940- och 1950-talet. I förhållande till befolkningen så låg de skandinaviska länderna i topp när det gäller att utföra detta ingrepp.
Att vi numera kan betrakta en metod som lobotomi i dess tidiga form som både inhuman och dess effekter alltför oåterkalleliga, bör ställas i belysning av att det som senare skett. Utveckling och tillförande av de andra behandlingsmetoder som senare har tillförts den psykiatriska sjukvården, fanns då inte att tillgå. Detta glöms lätt bort i en nutid där alltmer förfinade och specifika metoder har utvecklats och kommit i tillämpning i klinisk psykiatrisk praxis. Idag används metoden knappt alls, utan man medicinerar istället med psykofarmaka.
En annan metod att behandla svåra, djupgående och handikappande känslomässiga sjukdomstillstånd, är det som i dagligt tal benämns Elbehandling eller Elchock. Denna metod , ECT, Electro Convulsive Therapy, består i att strömförande elektroder förs mot patientens tinningar, vilket framkallar kramper och spasmer, till det yttre liknande de som uppkommer spontant hos epilepsidrabbade patienter. Syftet var att dessa elchocker skulle lyfta patienten upp ur de plågsamma melankoliska, långvariga och ofta återkommande depressionstillstånd som patienten lider av. Målgruppen för sådan behandling har i första hand varit patienter med uttalad eller bedömd självmordsproblematik. Behandlingen är dramatisk till sin form för den som bevittnar den och för patienten själv en inte alltid så helt behaglig upplevelse. Behandlingen ges i serier på upp till tiotalet behandlingar i följd, beroende på effekt. ECT har visats ge en snabbare och mer kraftfull effekt än antidepressiva läkemedel (Semple 2005, s 286). Effekten är dock inte permanent, utan man måste följa upp med läkemedelsbehandling för att patienten inte skall bli sjuk igen. Trots att ECT använts under många år är behandlingen fortfarande kontroversiell.
Under 1950-talet tillkom ett i högsta grad väsentligt bidrag till de behandlingsinstrument som fanns att tillgå inom den psykiatriska sjukvården. Från att tidigare huvudsakligen haft patienter mer eller mindre sängliggande, isolerade och förvarade på mentalsjukhusen, tillkom nu farmakologiska preparat av helt annat slag än de begränsat verksamma som tidigare funnits att tillgå. Dessa nya, syntetiserade preparat, de s.k. klorpromazinerna, varav t. ex. Haldol och Hibernal är väl kända, var avsedda att kupera de psykiska sjukdomsprocesser som benämns psykoser, dvs. vanföreställningar, hallucinationer, m.m. De möjliggjorde att man nu kunde behandla, både orsakerna till sjukdomen men också de symtom, beteenden och reaktioner som sjukdomen gav upphov till, på ett ur allas behov mer lättadministrerat sätt. Det skall dock också framhållas att dessa nya psykofarmaka , i huvudsak de tidiga s.k. neuroleptika, också framkallade oönskade kraftiga biverkningar, som kunde leda till att Ódet man vannÓ, ofta var på bekostnad av det man förlorade. En allmänt sederande, lugnande och dämpande effekt uppnåddes oftast på bekostnad av en allmän och generell mental avtrubbning hos den medicinerade patienten. Detta var inte helt olikt det man genom lobotomi tidigare erfarit, dock med den stora skillnaden att det nu inte behövde leda till irreversibla, oåterkalleligt bestående konsekvenser för patienten.
Den revolution och förnyelse, som inleddes med de nya farmakologiska instrumentens inträde i mentalvården i stort, medförde ett flertal positiva konsekvenser också i övrigt. Den nu markant ökade fysiska rörligheten hos patienten under vårdtiden på avdelningen och det lika drastiskt reducerade behovet av att isolera patienter rumsligt gjorde att en mer allmänmänsklig social miljö skapades. Det som tidigare föranletts av de stora risker för fysiskt våld och skada i samband med okontrollerbara aggressiva utbrott, m .m, då en eller flera patienter vistades samtidigt i samma utrymmen, kunde nu ,med adekvat medicinering kuperas. Det fanns också andra, rent administrativa fördelar, t.ex. att fler patienter nu kunde behandlas av färre personal, vilket i sin tur gjorde att personal kunde frigöras för andra uppgifter i vården av patienten än de som tidigare varit möjliga, när arbetsuppgifterna huvudsakligen varit inriktade på Ótillsyn, förvarande och förplägnadÓ.
De tidigaste preparaten inom den psykiatriska sjukvården hade ,som nämnts ovan, patienter med psykos eller med djupa affektiva sjukdomstillstånd som målgrupp. Det rörde sig i första hand om diagnostiserade psykoser och melankolier. För dessa patienter utgjorde den nya behandlingen ett stort steg från den tidigare ensidiga och begränsade vård som stått tillbuds. Livskvaliteten höjdes avsevärt under detta skede till följd av behandlingen för patienterna och till följd av en positivare arbetsmiljö och en mer konstruktiv yrkesroll för personalen. Inte oväsentliga faktorer som inverkar på behandlingseffekters utfall.
Under decennierna som sedan följde har utvecklingen lett fram till allt mer differentierade och selektivt verksamma preparat inom den läkemedelsgrupp som i dagligt tal benämns neuroleptika. Till gagn för patienter och behandlare, har fokus allt mer kommit att vara riktat mot att nedbringa de olika negativa och oönskade biverkningar som förelåg hos de tidigaste preparaten och som ibland ledde till att patienten avbröt sin behandling eller helt vägrade .
Under denna epok, under sextio- och sjuttiotal, förekom en icke obetydlig förskrivning av mer eller mindre kontinuerligt pågående farmakologisk behandling av melankolier och depressioner, ibland utan vare sig systematiserad utvärdering eller slutpunkt. Den behandlande läkaren utförde och utvärderade i den kliniska vardagens möten med patienten den insatta farmakologiskt baserade behandlingen, efter bästa förmåga men på ibland tämligen ofullständiga, subjektiva och ostrukturerade grunder. Få möjligheter stod till buds att mer objektivt bedöma effekter av behandlingen, förutom med hjälp av patientens och anhörigas subjektiva, dock nog så väsentliga, uppgifter och utsagor. Det kliniska allmänintryck som behandlaren fick i mötet med patienten var naturligtvis dessutom också en viktig och betydelsefull del av utvärderingen men det förutsatte också en relativt tät kontakt med patienten. När denna behandlingsform fördes ut i öppnare vårdformer utanför sjukhusen och patienten var i sin vanliga livsmiljö i samhället utanför, blev det betydligt mer svårbedömt vad som lett till vad ,i behandlingshänseende. Många s.k. oberoende och beroende variabler och faktorer tillkom då ,vilket komplisserade utvärdering av behandling. Ofta inleddes därför den farmakologiska behandlingen på sjukhus, som inneliggande patient för att säkerställa möjligheter till utvärdering. Detta kunde dock i sin tur leda till relativt långvariga inneliggande vårdperioder för patienten. Det medförde då också stora konsekvenser för patienternas möjligheter att upprätthålla det vanliga livet utanför, i form av arbete, familjeliv, m. m. Behandlingen var , som tidigare nämnts, till övervägande delen, riktad till de grava sjukdomstillstånd där detta liv utanför, för närvarande inte var särskilt aktuellt.