|
Smittkoppor (variola) var en epidemisk sjukdom som varit känd sedan flera tusen år, mängder dog i sjukdomen. Genom en världsomfattande vaccinationskampanj i WHO:s regi är sjukdomen emellertid utrotad sedan 1980. Den var extremt smittsam, eftersom virus spreds med mikroskopiska droppar i luften. Den var i praktiken värre än både pest och kolera. Sjukdomen yttrade sig som blåsor i hud och slemhinnor. Hos dem som överlevde omvandlades blåsorna till koppor som efterlämnade ärr. Dödligheten var hög. Den vanligaste barnsjukdomen på 1700-talet och första hälften av 1800-talet var kopporna, som skördade många offer inte minst i Sverige, se tidigare beskrivningar. Bara i Europa dog under 1700-talet 60 miljoner och ännu fler blev koppärriga.
I Turkiet hade man med viss framgång prövat ympning. Smittämnet från en sjuk överfördes direkt till den som skulle ympas En tråd doppades i koppsekret från den sjuke och lades i ett snitt på armen på den som ympades. Metoden kallades variolisation och är föregångaren till all slags vaccinationer under de kommande århundradena. Efter en tid slog kopporna ut. Om man överlevde kuren var man immun men det innebar stora risker. Metoden användes både i England och i USA när smittkoppsepidemier drabbade länderna. Många ympade avled och metoden var mycket kontroversiell.
Livmedikusen Nils Rosén von Rosenstein (1706-1773) blev en förkämpe för smittkoppsympningen, variolisationen, i Sverige. Han kom att intressera sig för den smittkoppsympning som praktiserades i England sedan 1720-talet. Han sände en av sina dukigaste elever, David Schultz (senare von Schultzheimer), till England för att studera metodiken. Det var Nils Rosén som själv genomförde de första smittkoppsympningarna i Sverige. Han började med sina två egna barn, ett tvillingpar Johanna Maria och Nils födda 1752 med katastrofala resultat. Han förlorade sin lilla dotter medan tvillingbrodern överlevde.
År 1759 ympade Rosenstein kronprinsen (blivande Gustav III) och hans syskon med framgång. Han fick av riksdagen 100.000 daler kopparmynt i belöning och en minnessten i Porla av drottning Lovisa Ulrika. De fem ÓkungabarnenÓ fick tack vare variolisationen ett bestående skydd mot smittkopporna, ett skydd som varade livet ut. Detta till skillnad från den nya, förenklade och mindre riskfyllda ympningsmetoden, vaccinationen, som lanserdes vid sekelskiftet och måste upprepas flera gånger under livet för att ge fullgott skydd.
En mycket betydelsefull upptäckt gjordes på 1798 av den brittiske läkaren Edward Jenner (1749 – 1823).
Jenner fann att mjölkerskor som fått kokoppor var skyddade mot den livshotande sjukdomen smittkoppor.
Kokoppor uppträdde som små varfyllda blåsor på boskapens hud. De som skötte boskapen fick ibland liknande blåsor. De blev annars inte sjuka och de fick aldrig smittkoppor.
Jenner publicerade på egen bekostnad sina experiment i en mindre skrift, ÓThe inquiryÓ, utgiven på eget förlag 1798.. Skriften spreds snabbt över världen och rönen blev accepterade. Både napoleon Napoleon och Wellington lät inokulera sina arméer före slaget vid Waterloo. Hoven i Europa, liksom president Jefferson i USA tog också snabbt efter.
Tack vare denna iakttagelse kunde vätska från kokoppor med kokoppsvirus överföras från djur till människa. Förfarandet kallades vaccination, av det latinska ordet för ko, vacca. Pasteur intresserade sig för smittkoppsvaccineringen. Han ansåg hypotesen obevisad, vilket den också var, som framlagts av Jules Guérin att Ódet mänskliga vaccinet var en produkt av kokoppor på människa och sedan humaniserats genom att överföras från människa till människaÓ
Endast tre år efter det att Jenner publicerat sina rön om hur vaccination med kokoppor gav skydd mot smittkoppor genomförde E Z Munk af Rosenschöld, läkare och professor i Lund, den första vaccinationen i Sverige.
Esaias Tegner syftade bl a på smittkoppsvaccinet när han ville förklara landets förbättrade hälsotillstånd under 1800-talets första del.
En ung läkare som propagrade för vaccinationens införande i Sverige i början av 1800-talet skildrar smittkoppssjukdomen:
ÓDet stora elände, som människan får lida av många och elakartade koppor, kan ej beskrivas med ord utan blott ses i naturen eller rättare blott kännas av den, som har dem. Hela kroppen från huvud till fötter är betäckt med otaliga sammanflytande koppor och bränner som eld. Ansiktet är fasligen uppsvullet och vanställt. Ögonen äro berövade ljuset, nästan luften. Det tillsvullnade rosslande svalget törstar efter vatten och kan ej svälja nerdet. Lungorna andas en rutten stank. Ur ögonnästena flyta tårar och var, ur munnen beständigt en skarp saliv, ur tarmarna ruttna exkrementer, ofta blandade med blod och var. Hela kroppen är en böld, den sjuke tål ej att röras vid och själv kan han ej röra sig. Han ligger kvidande på ett ställe. Sömnen flyr hans läger. Hans outsägliga plågor och kval störta honom i vanmakt.Ó
En lag tillkom om obligatorisk vaccinering kom först 1816, och redan på 1830-talet vaccinerades 80 procent av landets barn . Efter 1816 skulle varje socken ha sin ÓvaccinateurÓ, vanligen klockaren eller skolläraren. För vaccineringen fanns en särskild taxa för hemmansägare och en billigare för torpare medan de medellösa – sådana fanns många på denna tid – skulle få sina barn vaccinerade gratis. Femtio öre var en vanlig ersättning för en lyckad koppning. Mycket pengar på den tiden. För ersättning till vaccinatören för de senare togs kollekt upp i kyrkan. Man tog vaccin av barn som hade koppor i lindrig form. Vaccinationens stora betydelse framhävdes jämt och ständigt på sockenstämmorna och 1838 utfärdade provinsialläkare Modin i Alingsås en utförlig ÓbruksanvisningÓ hur vaccineringen skulle tillgå, som upplästes från predikstolen.
Då vaccineringen kom i vanrykte bland befolkningen ökade de ovaccinerade vilket resulterade en ny våg av smittkoppor i slutet av 1800-talet med många nya dödsfall bland barnen. De sista fallen i Sverige uppträdde 1963. Smittkopporna kom med en sjöman från Australien och Jakarta. Av de smittade var tre ovaccinerade varav två avled, 19 hade fått en vaccination, två avled och 5 var revaccinerade, ingen avled.
1980 var smittkoppor utrotade på jorden. Att detta lyckades tillskrev man
– Att endast människa är värdorganism.
Ingen latent fas följde efter den akuta.
Internationellt samarbete och resurser.
Ett effektivt vaccin.
Vaccination av personer kring ett nytt fall – effektiv epidemiologisk metod.
I Sverige fanns ett lagstadgat vaccinationstvång fram till 1980. Det ifrågasattes i många år för att risken för nya epidemier var försumbar och en studie i Stockholm där av 300.000 vaccinerade 1000 fick så allvarliga komplikationer att de hamnade på epidemisjukhus och några småbarn dog.
Forts. - om smittkoppor i Mellanälvsborg
|
|