Prov.läkarens arbetsförhållande före 1920
Med hjälp av Svenska provinsialläkarföreningens skrifter och årsrapporter, 1800-talets provinsialläkares gedigna årsrapporter och förste provinsialläkarens i Älvsborgs län årsrapporter kan man få en bakgrund till hur den gamle provinsialläkaren successivt avvecklades och ersattes av distriktsläkaren. Även Per Hemberg (PH) med sin utmärkta bok ÓEtt läkardistrikt berättar – Om gångna tiders sjukvård i Bo och Svennevads socknarÓ, har varit en källa.

Provinsialläkarnas ekonomi och arbetsförhållanden

Omkring år 1700 var provinsialläkarens lön 300 daler silvermynt per år. Städerna kunde bidra med ytterligare medel. Under nödåren 1718 – 1719 drog Karl XII in deras lön. Den uteblivna lönen fick kompenseras med patientavgifter. Det fanns provinsialläkare som vid den tiden klagade över att de sjuka hellre riskerade livet än att betala doktorn.
I sin efterskrift sammanfattar Per Hemberg den gamle provinsialläkarens arbets- och levnadsvillkor:

ÓGenerationer av provinsialläkare har haft en i många stycken omänsklig arbetsbörda. De kämpade dag och natt i åratal och fick sällan någon som helst ledighet. Trots en Ótill det yttreÓ god levnadsstandard med bra bostad och vissa naturaförmåner hade man alltid penningbekymmer. Betalningen var dålig. Det var inte alltid som läkaren blev populär då många åtgärder han som statens tjänsteman var tvungen att vidta kunde inkräkta radikalt på människors privatliv exempelvis långvarig isolering i samband med infektionssjukdomar. Han fick dessutom ständigt kämpa hårt mot okunnighet och bristande hygien.Ó

Men provinsialläkaren var också en självklar tillgång i det dagliga livet i bygden. Han var lätt att nå och stannade i många år. Kontinuiteten var hundraprocentig och man hyste respekt för honom.
Provinsialläkarlönen kunde i början av 1900-talet vara 1300 kronor om året samt tjänstebostad med Óskyldighet för läkaren att på egen bekostnad verkställa de invändiga reparationer som han kunde finna nödigaÓ. Vid ledighet för sjukdom eller av annan orsak var han tvungen att själv anskaffa vikarie och avlöna denne. Taxan för besök på mottagningen var en krona och tre kronor för hembesök inom en halv mil. En lång sjukresa, som kunde ge 15 kronor, bättrade upp en eljest dålig vecka. Besöksfrekvensen på mottagningen var låg. Med de större gårdarna och företagen kunde man göra upp ackord för de anställda exempelvis en krona per anställd och år. Kommunen däremot skulle ha 50 % rabatt för vården för de fattiga.
I slutet på 1860-talet anför provinsialläkaren Gustav Ferdinand Berggren från Alingsås att hans främsta önskemål för framtiden var att provinsialläkarna skulle i författningen tillerkännas bibehållen och oavkortad lön vid sjukdom och tjänstledighet som en enkel gärd av rättvisa med hänsyn till Óen exceptionell tjänstskyldighet, en lagtvungen försakelse av vila och sömn till skada för deras hälsa och livslängdÓ. Han själv fick p.g.a. sjukdomssviter i många år leva på 1300 kronor årligen.

Sundhetsinspektör, förste provinsialläkare
Fastän provinsialläkaren enligt instruktionen inom sitt distrikt hade att förebygga sjukvården, diskuterades från mitten av 1800-talet om inte denna uppgift borde läggas på en särskild yrkeskår av ÓsundhetsinspektörerÓ. Dessa befattningshavare, som skulle utgöras av läkare med särskild utbildning, skulle inte ägna sig åt sjukvård utan skulle helt koncentrera sig på sjukdomsförebyggande åtgärder. Vid olika tillfällen föreslog sundhetskollegium
– och senare även medicinalstyrelsen – för regeringen att förste provinsialläkartjänster skulle inrättas i varje län. Men förslagen vann inte statsmakternas gillande.
Den allmänna hälsovården fick genom 1874 års hälsovårdsstadga fastare form. Inom hälsovården hade uppgifterna genom den medicinska och tekniska utvecklingen blivit alltmer komplicerade. Vid 1800-talets slut var tiden därför mera mogen för att förslag om förste provinsialläkare på länsplanet skulle vinna gehör. Genom 1890 års reform av tjänsteläkarväsendet inrättades befattningar som förste provinsialläkare i länen. Deras uppdrag var att ha uppsikt över länets allmänna hälsovård, tillsynen över institutioner, medicinalpersonal och apotek samt administrativa uppgifter, som körkortsärenden och liknande. Av ekonomiska skäl fick förste provinsialläkaren också ägna sig åt viss sjukvård. Det bör framhållas att samtliga provinsialläkare ute på fältet fortfarande ålades att ha uppsikt och ansvar för hälsovården.
Från 1896 till 1963 finns förste provinsialläkarens I Älvsborgs län årsrapporter i tryck. En hel del fakta är hämtade ur dessa årsrapporter.

Forts. till barnmorskor