Förebyggande mödra- och barnhälsovård
Spädbarnsdödligheten har visat en fortskridande nedgång ända sedan folkbokföringen infördes. Vid mitten av 1700-talet var spädbarnsdödligheten omkring 270 promille per år, vid mitten av 1800-talet var motsvarande siffra 225 promille. För 5-årsperioden 1936 – 40 var den i riket 50 promille och till i slutet av 1960-talet fortsatte minskningen till 12 promille. Orsakerna till den minskade barnadödligheten var förutom vaccinationen en allmänt förbättrad folkhälsa, bättre bostäder och bättre kost. Därtill kom också uppbyggnaden av mödra- och barnhälsovården i landstinget.
Riksdagen beslöt 1937 att landstingen med statsstöd skulle svara för denna nya verksamhet, som skulle ses som ett komplement till barnbördsvården. Den senare hade bidragit till en kraftig minskning av dödligheten bland barnaföderskor och nyfödda barn. Genom rådgivning av blivande mödrar, kontroll av de födda barnen och rådgivning kring de späda barnens skötsel och vård ville man ytterligare minska dödsfallen.
Landstinget godtog en plan, som lades fram av barnmorskestyrelsen, 1938. Det skulle upprättas mödravårdscentraler med specialutbildad personal vid centrallasaretten – barnavårdscentraler typ 1. Mödra- och barnavårdscentraler av typ 2 av mindre kvalificerad utformning skulle inrättas i samtliga städer. Slutligen skulle i provinsialläkardistrikten mödra- och barnavårdsstationer organiseras bemannade av lokala läkare, barnmorskor och distriktssköterskor. Vid tillfället fanns 19 sådana stationer i landstinget.
Utbyggnad av mödra- och barnavården
Med anledning av landstingets beslut 1943 utökades verksamheten att omfatta alla barn upp till tre års ålder. Antalet mottagningar vidd stationer och filialer utökades därmed också. Kostnaden var 155.500 kronor varav statsbidrag 63.000 kronor.
Mottagningar fanns i Lerums mödra- och barnavårdsstation; i Sollebrunn, Långared, Olofstorp; Alingsås, Östadkulle, Töllsjö och Floda; Vårgårda, Ljurhalla, Nårunga, Bergstena; Herrljunga och Ljung.
Den förebyggande mödra- och barnavården byggdes ut under 1940-talet. Landstinget hade mödravårdscentraler av typ I i Borås och Vänersborg och av typ II i Trollhättan och Ulricehamn. Det fanns fyra barnavårdscentraler av typ I i Borås och en i Vänersborg och barnavårdscentraler av typ II i de uppräknade städerna och en odelad mödra- och barnavårdscentral i Alingsås. Till detta kom 31 mödra- och barnavårdscentraler, under vilka sorterade 64 mottagningscentraler. Utvecklingen belyses även av att anslaget från 1939 års stat till 1949 års stat har stigit från 22.420 kr till i 52.500 kr.
Fram till 1962 var förändringarna mindre. Organisationen hade fått sin form under de första tio åren. Centralen i Alingsås hade delats upp, i Bäckefors hade upprättats en mödravårdscentral av typ II, Ulricehamns provinsialläkaredistrikt hade fått barnavårdscentral och antalet mödra- och barnavårdscentraler hade ökat till 33. I 1963 års stat uppgick anslaget till 490.000 kr.
Tendensen synes närmast vara att något inskränka organisationen. Minskade barnkullar på landsbygden och nedgående besöksfrekvens vid vissa filialmottagningar gör, att man överväger att slopa vissa filialer och omreglera ett par barnavårdscentraler av typ II till stationer. Bristen på barnmorskor leder till att distriktssköterskor får utnyttjas (som i Gråbo!). Att man överväger indragningar hör likaså samman med att bristen på läkare gör att dessa behöver användas så rationellt som möjligt.
Huvudtendensen sedan verksamheten tillkom är likväl, att den vidgats. Få verksamhetsgrenar har heller spridits ut mer än denna. Men det framträder en strävan till minskad decentralisering på grund av främst den tidigare nämnda avfolkningen av vissa landsbygdsområden. Med detta har följt att man måhända kan betjäna allmänheten med ett mindre antal stationer och filialer.
Verksamheten på distriktscentralerna och stationerna har vidgats. Främst återspeglas det i att den förebyggande barnavården i princip skall omfatta barn från spädbarnsåldern upp till skolåldern, ehuru läkarnas arbetsbörda utgjort ett hinder för en hundraprocentig hälsokontroll. Man har fått i första hand ägna sin uppmärksamhet åt spädbarnen och ettåringar och därnäst åt äldre barn som är klena eller har defekter. Man samarbetar med andra grenar av sjukvården, t. ex. psykiska barna- och ungdomsvården och ögonavdelningar. I mödravården ingår bl. a. havandeskapsdiagnos, mödragymnastik, behandling under havandeskap och högst åtta veckor efter förlossningen av sjukdom, som inte fordrar vård å sjukhus. Vidare förekommer bl. a. rådgivning beträffande förebyggande födelsekontroll.
Syster Annie i Gråbo berättade:
Landstinget började med barnavårdcentraler 1940. Dessförinnan sköttes Barnhälsovården av föreningar, privat. Man fick betala två kronor per besök – om man hade råd.
Distriktssköterskan fick göra hembesök och kontrollera tills naveln läkts. Det var omständligt att lägga om naveln med sterila kompresser, Xeroform ett gult navelpuder, och de navelbindor som fanns på den tiden. Hon fick också hjälpa mammorna med amningen.
Der var på den tiden då Citridon infördes istället för modersmjölk. Vi tyckte att den var bra, men för en del var det bara modersmjölken som gällde och fick barnet inte den så kunde de dö.
Barnen vägdes noggrant. Viktkurvan fanns redan då. Förste provinsialläkaren kom en gång i halvåret och tittade på journalerna. Förutom BVC-journalerna kollades hur många hembesök som var gjorda. Han var väldigt sträng och ville ha exakta siffror i kolumnerna. Den lokale läkaren var litet orolig för besöken och uppmanade syster att Ósätt gärna in litet extra siffror, så kolumnerna ser prydliga ut!Ó. ÓDet gjorde jag inte!Ó När så 1:e provinsialläkaren inspekterade så frågade han: Óoch varför har syster satt så många hembesök där och den har inte fått något.Ó ÓNej,Ó sa jag Ójag ansåg att hon klarade det själv, men den som har fått så många besök hon behövde min hjälp.Ó
Barnadödligheten sjönk i och med barnavårdscentralerna infördes. Man upptäckte då tidigt behandlingsbara sjukdomar. Hjärtfel upptäcktes. Viktnedgång med coeliaki fanns men man visste då inget om glutenöverkänslighet- Barnen blev i alla fall allt friskare.
I början var BVC tillgänglig fram till två års ålder, men snart utökades åldersgränsen till fyra år.
ÓVi vaccinerade men då var det mest calmettevaccinationerÓ. Tuberkulosen hade nästan försvunnit. Kanske mer p.g.a. allt bättre bostäder och kost än av vaccinationerna Smittkoppsvaccinationen före två års ålder var på särskilda dagar och gjordes av provinsialläkaren med assistans av distriktssköterskan. Tripplevaccinationen infördes omkring 1945 - 1946. Det gjorde ont och svullnade ibland så man kallades ibland för Ósticksyster.
Forts. till 1960-talets primärvård förbereds
Summering 1920 - 1960