Sjukdomar och sjukvård – ålderdom och åldringsvård

Många sjukdomar av vilka en del i dag inte vållar några större bekymmer, var fruktade och orsakade ofta en för tidig död. Inte minst spädbarnsdödligheten var stor.
Den kanske mest fruktade sjukdomen var TBC, vars helt dominerande form, lungtuberkulosen, eller lungsoten som den kallades, tog så många liv och som inte gjorde skillnad på ung eller gammal. Ett nytt ålderdomshem byggdes 1930 i Lerum, Gamlebo. På övervåningen fanns 7 platser för tbc-patienter. Det var i bruk till 1965 då Höjdenhemmet invigdes. Gamlebofastigheten övertogs av Odd Fellow-logen i Lerum årsskiftet 1970/71.

Ur Hedefors minnesbilder, Olof Berndtsson
”I själva Hedefors kan jag inte erinra mig att någon mer än min "kusin" Simon (Jonsson) drabbades. Simon var en tid på Bolltorps sanatorium utanför Alingsås, där jag för övrigt var med en gång och hälsade på honom. Simon frisknade emellertid till och levde sedan i många år ett fullt normalt liv.
Från utkanterna av Hedefors minns jag dock flera fall, varav ett synnerligen tragiskt.
I banvaktsstugan nere vid Sanna bodde August Bergdahl med sin familj. Bergdahl var alltså banvakt, hans hustru Anna platsvakt vid järnvägshållplatsen i Hedefors.
August och Anna Bergdahl fick 4 barn. Den yngste, Olle, och jag var förresten arbetskamrater en sommar på 30-talet. Alla barnen rycktes bort i unga år av lungtuberkulos.
Det har gjorts gällande att smittan skulle ha suttit i en möbel som inköpts på auktion. De som ägt möbeln hade dött i lungsot. Enligt en annan uppgift hade lungsoten tidigare, under en 25-årsperiod, tagit inte mindre än 18 barn för dem som bott i banvaktsstugan.
Banvaktsstugan är sedan flera år riven.
En annan fruktad sjukdom var cancer, eller som man sade, kräfta, ett gissel som framför allt drabbade de äldre.
Jag återgav nyss vad Lottas Karin berättat om sin pappa, hur han som nyfödd hade hittats nere vid Sanna, och att hon och hennes syskon aldrig fick veta något om hans uppväxt. Om sin pappas sista tid vet Karin desto mer. Här hennes egna ord:
Pappa dog i cancer. Han hade så svåra plåger den sista tiden. Jag kom hem en gång och då låg mamma och höll om honom för han skaka så fruktansvärt. Vi hade en flaska morfin som han fick av. När pappa var död kom syster Signe och hämta flaskan.
De gamla och sjuka vårdades så långt det var möjligt i hemmet. En gång i månaden hade en läkare mottagning i fabriken. Läkaren kunde också kallas till hembesök. För sjukvården i övrigt i samhället svarade fabrikens sjuksköterska.
För de ensamstående gamla, som inte kunde klara sig själva, återstod ålderdomshemmet eller fattiggården som var den vanliga benämningen ännu på 20-talet. Det var först i början av 30-talet som Lerum fick ett ålderdomshem värt namnet. Det nya hemmet (nuvarande Odd Fellow) blev byggt på en tomt som avstyckats från gården med det gamla hemmet.
Fattiggården var verkligen ett passande namn på den tidigare inrättningen. Det var ju fråga om en gård, Gamlebo Svenningsgården, och det var de fattigas lott att hamna där. Men det var inte ett ställe enbart för åldringar. Av olika anledningar kunde också yngre personer placeras här. Vi är fortfarande många som minns t ex "Musta-Kalle", den mest vanskapta människa jag sett. Den som såg honom för första gången kunde nog bli rätt illa berörd. Men oss ungar bekom det inte, vi var vana vid honom, han kom ofta ner till samhället.
Det var tänkt att de som var intagna på Gamlebo efter förmåga skulle deltaga i jord-bruksarbetet, och gårdens avkastning skulle hjälpa till att finansiera verksamheten. Vården av gamla och sjuka skulle kosta så lite som möjligt, var tanken.
"Gärna medalj, men först en rejäl pension", är ett motto vi minns från en tidigare valrörelse. Varken det ena eller det andra var det något bevänt med på 20- och 30-talet. En klapp på axeln var väl det närmaste en medalj man kunde komma när man slutade. Och pension, det var allt det lilla, det.
Jag har fått fatt på en uppgift som rör pensionsförhållandena i Hedefors 1937. Den visar att en textilarbetare fick 20 kr i månaden i pension från bolaget (en vävlagare 25 kr), vilket inte var stort mer än 10% av den knappa lön han haft när han arbetade. En textilarbeterska fick bara hälften, eller 10 kr.
Många av den tidens industriarbetare levde inte särskilt länge efter pensioneringen (vid fyllda 67). Så pensionsutgifterna var nog måttligt betungande för bolaget.
Gammal och fattig var en dålig kombination. Gammal, sjuk och fattig var förstås än värre. Men sjukdom kunde ju också drabba dem i arbetsför ålder. Det var inte sällan riktigt illa.
Det fanns således ett stort behov av något slags försäkringsskydd. Innan den allmänna sjukförsäkringen kom till var man tvungen att på frivillighetens väg ordna med detta.
Redan 1893 bildades en försäkringskassa, benämnd Lerums Sjuk- och Begrafningshjälpkassa. Till den var också knuten en sparkassa.
Medlemmarna var inte bara Hedeforsare, de kom från hela Lerum, men det var i Hede-fors som kassans angelägenheter sköttes och - tyvärr till slut också missköttes. Efter oegentligheter blev man 1913 tvungen att avveckla kassan.
Men behovet av försäkringsskydd blev ju inte mindre, så efter en tid hade man byggt upp en ny kassa. Denna nya Lerums Sjuk- och Begravningskassa tycks ha fungerat tillfredsställande.”

Medicinsk och hygienisk folkupplysning

Almanackan var en av de första kunskapsspridarna till befolkningen. Under 1600-talet gavs råd om åderlåtning, koppning och badning. Hjorters almanacka i Uppsala 1737 – 1739 innehöll Nils Rosén von Rosensteins ”Berättelser om huscurer” och ”Huscurer för åtskilliga barnsjukdomar”. Dessa sammanställdes i en bok ”Underrättelser om barns sjukdomar och deras Botemedel”. Linné bidrog med Huskurer om frossan (1742) och Anmärkningar om brännvin (1748) Vetenskapsakademin (grundad 1739) hade ambition att sprida kunskap till allmänheten. Den populärmedicinska och hygieniska litteraturen ökade under 1800-talet. Genom folkskolereformen 1842 lärde sig de flesta att läsa och bl. a. C.C. Hartmanns Läkarbok under 1828 – 1880 gavs ut i sju upplagor. I böckerna, som gavs ut, behandlades ämnen som TBC, blodbrist, sexualhygien, nervsvaghet m. m. Man gav allmänna råd om motion, frisk luft och bad.
Under slutet av 1800-talet började renlighet i hemmen och personlig kroppshygien att uppfattas som förutsättning för hälsa, ”Hygienismen”. Folkbildningsorganisationer och enskilda engagerade sig tidigt i folkbildningsarbetet. Ellen Key (1849 – 1926) är en välkänd hygienivrare, andra är Lubbe Nordström (1882 – 1942) Verdandis skriftserie spred artiklar som Renlighet och frisk luft (Hjalmar Öhrwall 1900), Om vården av späda barn (Ragnar von Post 1901), Bad är hälsa (Ragnar von Post 1903). Tidskrifter som vände sig till professionen var Hygiea (1839 – 1939), Eira (1877 – 1903).



Illustration över hur personlig tvagning bör gå till (Toll 1919)

Livförsäkringsbolagens intresse för förebyggande arbete ökade efter sekelskiftet 1900. man önskade av ekonomiska skäl minska dödligheten bland klienterna..
Den första ljudfilmen kom 1926. Filmen visade sig mycket användbar för hälsoupplysning. Nationalföreningen mot tuberkulos producerade 1930 en upplysningsfilm ”Kampen mot tuberkulos”. Röda Korset och svensk Filmindustris skolfilmsavdelning var andra aktörer.

Sociala ambitioner och ekonomiska realiteter
Reformer trots allt

Som tidigare nämnts hade Sverige en exceptionellt snabb ekonomisk tillväxt 1860-1960. Åren 1920-45 kom dock delvis att avvika från huvudtrenden, då de påverkades dels av två djupa internationella lågkonjunkturer, dels av andra världskriget.


BNP per invånare kan användas som ett mått på hur ett lands ekonomiska standard utvecklats över tid. I Sverige tredubblades BNP per capita räknat i fasta priser mellan 1870 och 1920. Ökningen kunde visserligen fortsätta 1920-1945 men i en lägre takt och stannade vid 60 procent. För Sveriges del innebar åren 1945-1960 att det fördelaktiga utgångsläget efter kriget åter skapade förutsättningar för snabbare ekonomisk tillväxt, och under de 15 åren kunde BNP per capita (justerat för inflationen) mer än fördubblas.
Det var främst två faktorer som bidrog till att hålla tillbaka tillväxttakten 1920-1945. De internationella lågkonjunkturerna i början av 1920- och 1930-talen kom i hög grad att verka hämmande på sysselsättningen. Arbetslösheten blev därför det helt överskuggande samhällsproblemet under mellankrigstiden. Massarbetslöshet trädde under denna period fram som en ny svenskt företeelse. Före 1920 hade den registrerade arbetslösheten varit förhållandevis låg, men 1920-40 understeg arbetslösheten bland LO-medlemmarna inte under något år 10 procent. I början av 1920- och 1930-talen uppnådde arbetslösheten som högst 20-25 procent.
Efter andra världskriget inträdde en markant scenförändring då arbetslösheten nästan helt upphörde. Medan mellankrigstiden i Sverige präglades av ett folk som sökte arbete, blev det efter kriget näringslivet som sökte arbetskraft och de ekonomiska hjulen kunde åter snurra för fullt.
En faktor som ytterligare bidrog till att hålla tillbaka ökningstakten i den svenska ekonomin 1920-1945 var de då vanliga arbetskonflikterna med ett stort antal förlorade arbetsdagar som följd. Saltsjöbadsavtalet 1938 mellan SAF och LO kom emellertid på sikt att bana väg för en samförståndsanda på arbetsmarknaden – Saltsjöbadsandan – och den s k svenska modellen. Ett undantag som bekräftade huvudregeln om samförstånd utgjorde dock den långa metallkonflikten i krigets slutskede 1945. Metallkonflikten innebar ett brott mot arbetsfreden och blev en ordentlig test av hållbarheten i Saltsjöbadsandan. Men samförståndsandan bestod kraftprovet och metallkonflikten blev en isolerad företeelse. Arbetsfreden kunde därefter upprätthållas och den svenska modellen skulle fungera långt in på 1960-talet, vilket befrämjade en stabilare ekonomisk tillväxt efter 1945.
Efter det industriella genombrottet på 1890-talet hade Sverige 1920 klivit över tröskeln och tagit steget in i de mogna industrinationernas krets. När socialdemokratin efter det demokratiska genombrottet kom i regeringsposition med Hjalmar Branting i spetsen på 1920-talet och Per Albin Hansson från början av 1930-talet, ville man använda den förbättrade ekonomin till att genomföra en rad sociala reformer.
Till följd av ett begränsat skatteuttag var den offentliga sektorn ännu liten. De offentliga utgifterna svarade 1920 endast för 10 procent av landets totala BNP, och fram till slutet av 1930-talet kunde andelen växa något till 15 procent. Efter krigsslutet 1945 ökade de offentliga utgifterna desto snabbare och uppgick 1960 till 30 procent av BNP som då fördubblats jämfört med 1920.
Ser man i stället på en mer avgränsad del av de offentliga utgifterna, nämligen de sociala avgifternas andel av BNP, blir bilden måhända ännu tydligare. Till sociala avgifter räknas kostnaderna för hälso- och sjukvård, åldringsvård, familjepolitiska åtgärder, arbetslöshet och socialhjälp. Under 1900-talets två första årtionden fram till 1920 följde de sociala avgifterna takten i landets ekonomiska utveckling men på en mycket låg nivå. Utgifterna utgjorde då knappt två procent av BNP. Från 1920 märks emellertid ett första brott i denna utveckling. De social utgifternas andel av BNP började då stegvis öka så att de 1940 uppgick till fem procent. Därefter skedde ett andra brott genom att de sociala utgifterna kraftigt stegrades, och 1960 svarade dessa utgifter för 14 procent av en ständigt växande BNP.
I mellankrigstidens Sverige växte tankar kring folkhem, folkhälsa och det goda samhället fram. De sociala ambitionerna var stora och hade tänts av ett ekonomiskt framåtskridande under en föregående period. Större ekonomiska bakslag under mellankrigstiden kom emellertid delvis att sätta käppar i hjulen för dessa ambitioner. Visserligen påbörjades uppbyggnaden av välfärdens samhälle med flera sociala reformer, men de ekonomiska resurserna var ännu otillräckliga för att reformerna skulle få större genomslag.


Privata och frivilliga insatser inom hälso- och sjukvården

Det bör i sammanhanget framhållas att många insatser inom hälso- och sjukvården gjordes genom privata och frivilliga initiativ. Detta gällde ännu i hög grad under mellankrigstiden. Längre fram då de offentliga resurserna blivit mer omfattande tog stat, landsting eller kommuner ofta över de privat initierade verksamheterna.
Exempel på sådana insatser är, som framgått, den omsorg som tidigt utvecklades i brukssamhällena. Den hälso- och sjukvård som utövades vid bruken kom längre fram delvis att bli normgivande i det moderna välfärdssamhället.
Den äldre nykterhetsrörelsen hade sina rötter från 1700-talet. Målet var att minska alkoholkonsumtionen. Under 1800-taletblev tillgången till billig sprit allt större. Ett antal måttlighetsföreningar organiserades. I Göteborg infördes Göteborgssystemet 1865 med försäljning enbart från AB Göteborgssystemet. Göteborgssystemet är egentligen uppkommet i Falun redan år 1850 men erhöll större utbildning först år 1865 i den stad, som sedan fått gifva det sitt namn. Grundsatsen i detsamma är, ”att inom resp. kommun brännvinshandeln öfverlämnas åt ett bolag, som å sina tillskjutna medel uppbär endast sedvanlig ränta men öfverlämnar hela den öfriga vinsten att användas till samhällsnyttiga ändamål”.
Från 1905 sköts all brännvinsförsäljning i landet av särskilda bolag under viss statlig kontroll. 1912 införde AB Göteborgssystemet anmälningsbevis och individuell registrering av spritinköp. 1914 AB Stockholmssystemet började sin verksamhet med att införa motbokstvång och individuell ransonering.
Brattsystemet (1914 – 1955) innebar att alkohol endast fick köpas av den som av ett systembolag hade personligt tillstånd i form av en motbok.

1917 AB Vin & Spritcentralen bildas och tar över all partihandel.
Svenska Nykterhetssällskapet bildades 1837. Grundaren var Peter Wieselgren, präst som ägnade sig åt folkbildning och speciellt kampen för föolnykterheten. Storhetstiden för rörelsen var 1880 till 1930.talet. man organiserade ”bildningscirklar”, som byggde på föreläsningar och diskussioner.
Arbetarrörelsen, som uppkom gnom 1880-talets fackföeningsrörelse och socialdemokratin, hade starka inslag av folkupplysningsverksamhet. År 1880 bildades Stockholms Arbetarinstitut och 1912 Arbetarnas bildningsförbund, ABF. Undervisningen baserades på föreläsningar och studiecirkelverksamhet, där biblioteket utgjorde centralpunkt för verksamheterna. Arbetarrörelsens bildningsideal sammanföll under 1920-talet alltmer med nykterhetsrörelsens.. Arbetaren skulle utvecklas till ”medborgare”.med viljestyrka och behärskningskonst. Hela livet skulle bli ett ”skötsamhetsprojekt”


Svenska Röda korset bildades 1865 som en del av den internationella Rödakorsrörelsen med senare medlemsorganisationer i 153 länder. Verksamheten omfattade ursprungligen frivillig vård av sjuka och sårade i fält.

Det svenska Röda korset kom att satsa på utbildning och sjukvård. Enligt stadgarna (1925) skall organisationen bidra till, förutom olika stödåtgärder till samhällets traditinella sjukvårdsverksamhet, ”en spridning av medicinsk upplysning till befolkningen”. Det var skälet till att man började producera olika ”ströskrifter” med inriktning på folkhälsoarbete. Man spred kunskap om enklare sjukvård (omhändertagande och förbandsteknik) samt betydelsen av god hygien och riktig kost. I mitten av 1930-talet hade sex broschyrer producerats. ”Hälsan är allt” fick störst spridning,

Redan 1866 anlades Röda korsets sjuksköterskeskola i Stockholm, och den blev en föregångare för senare sjuksköterskeutbildning. En stiftelse är huvudman för skolan, som nu får statligt ekonomiskt stöd. Röda korset grundade också ett privat sjukhus i Stockholm 1927 för kvalificerad medicinsk och kirurgisk vård. Sjukhuset inledde på 1960-talet ett samarbete med Karolinska sjukhuset. Numera drivs även Röda korsets sjukhus som en stiftelse.

Ellen Keys bok ”Barnets århundrade” utkom år 1900. Den bidrog till att föreningen Mjölkdroppen bildades i Stockholm i början av 1900-talet. Föreningens huvuduppgift var att distribuera mjölk till behövande spädbarn och engagera sig i hälsofostran. Senare bildades mjölkdroppeföreningar i flera städer och de blev föregångare till de allmänna barnavårdscentralerna.

Elise Ottesen-Jensens upplysningskampajer om preventivmedel bidrog till att barnkullarna minskade på 1930-talet, liksom rätten att köpa preventivmedel.

På privat initiativ, Beda Hallberg, växte från 1907 lokala majblommekommittéer fram. Genom försäljning av majblomman har medel kunnat användas för att förebygga, lindra och bekämpa sjukdomar hos barn. Under lång tid inriktades insatserna på att ge fattiga barn ökad motståndskraft mot tuberkulos och att driva sommarkolonier. Från Sverige spreds majblommeidén till flera andra länder.

Tuberkulosvården är ytterligare ett exempel på privata initiativ. De första s k jubileumssanatorierna byggdes med medel ur nationalinsamlingen med anledning av Oscar II:s 25-årsjubileum som regent 1897. De tre första sanatorierna, som öppnades 1900 och 1901 betecknades som folksanatorier enligt tyskt mönster. De var till för obemedlade lungsotspatienter.
Mycket starkt pådrivande i kampen mot tuberkulos var Svenska nationalföreningen mot tuberkulos som bildades 1904 med lokalavdelningar i olika delar av landet. Organisationen inrättade också s. k. dispensärer där befolkningen kunde undersökas med hjälp av lungröntgen i syfte att tidigt upptäcka lungtuberkulos. Samma år, 1904, tillkom Älvsborgs läns förening mot tuberkulos. Initiativtagare var länets läkarförening. Ordförande blev förste provinsialläkare Nils Englund. Snabbt växte det fram en rörelse mot tuberkulosen som hade något av väckelserörelses hänförelse och genomslagskraft. Detta gjorde att landstinget i Älvsborg efter flera motioner blev tvungen att engagera sig. Man tillsatte en kommitté 1908 på initiativ av Nils Englund och 1909 godtogs dess förslag att landstinget i princip skulle överta all tuberkulosvård i länet. Från Tuberkulosföreningen fick tinget 1911egendomen Bolltorp utanför Alingsås för uppförande av ett sanatorium där.

En hälsorörelses skapare – Are Waerland
Perioden 1930- och 40-talen blev en genombrottstid för folkligt hälsoengagemang. Exempel var hälsorelaterade folkrörelser som Svenska föreningen för Folkbad, Svenska Vegetariska Föreningen, Svenska gymnastikförbundet, Svenska Frisksportarförbundet, Förbundet Allnordisk Folkhälsa och Hälsofrämjandet. Även brett förankrade organisationer som ABF, KFUM och Röda Korset stod för folkhälsorelaterad verksamhet.
På 1920-talet skapade bröderna Roland och Markus Hentl begreppet frisksport. I mitten av 1930-talet engagerade sig Are Waeland i folkhälsoarbetet. Han blev samtidens mest oförsonliga kritiker av den officiella folkhälsopolitiken i egenskap av lekman. Han påverkade debatten i Sverige i mer än 20 år. Waeland (1876 – 1955), som var finlandssvensk folkbildare, anslöt sig till Frisksportförbundets riksomfattande föredragsserie om hälsa 1937 men lämnade snart förbundet. Han fortsatte att driva sin verksamhet i Allnordisk Folkhälsa med tidskriften Solvikingen som medlemsblad. Rörelsens medlemmar kallades för ”waerlandister” och det blev en regelrätt waerlandfeber i dess spår. Vad stod rörelse för? Det rörde sig mycket om kostvanorna. Man kritiserade det moderna samhället samtidigt som han gärna gick tillbaka till landsbygdens enkla människas liv, som odlade sin egen naturliga föda. Han gick i många av sina arbeten tillbaka till naturfolken och vikingatiden för att härleda förlusten av en naturenlig kost. De som flyttat in till städerna var ”civilisationens offerväsen” och blev sjuka av detta. Han hyllade också, som den då spridda nazismen,, ”den nordiska rasen” Han tog avstånd från ”laboratorievetenskaperna, som såg livet mekaniskt och söderplockat i smådelar. Han kom också i återkommande konflikt med vetenskapssamhället och läkarkåren, som baserade sin verksamhet på vetenskap och beprövad erfarebhet. Trots allt hade hans idéer folklig förankring långt fram under 50-talet och gick efter hans död över till hälsorörelsen.

Svenska Gymnastikförbundet bildades 1904 för att lyfta fram den traditionella svenska gymnastiken som byggde på P.H. Lings (1776 – 1839) gymnastik och som utvecklats ungefär hundra år tidigare. Lings huvudtanke var att kroppsövningar skulle utgå från kunskapen om ”människo-organisationens” byggnad. Den medicinska och fysiologiska grundprincipen blev dess främsta varuteckning. Rörelserna skulle syfta till allsidighet och harmoni (symmetriprincipen). De måste också ha en rationell verkan på kroppen (rörelseverkans princip) och svårighetsgraden fick bara ökas med försiktighet, steg för steg (progressionsprincipen). Efter 1910 skedde en förskjutning i Gymnastikförbundets verksamhet från uppvisnings- och elitgymnastik till motionsgymnastik. Under hela 1930-talet anordnade förbundet återkommande ”gymnastikfester” de efter följande Lingiaderna visade att man blivit en riktig folkförelse. Riktig folkrörelseförankring fick förbundet under 1931 d å ett nära samarbete inleddes med folkbildningsorganisationerna och även fackföreningsrörelsen. Via ABF, IOGT. NTO, Blå bandet; Jordbrukarnas Ungdomsförbund och Kyrkliga bildningsförbundet utbildade man ett stort antal gymnastikinstruktörer. På landsbygden satsade man på bad- och bastubygge för att förbättra de hygieniska förhållandena. Man samabetade med hyresgäströrelsen under mottot ”Sunda människor i sunda bostäder”. Man organiserade motionsgymnastik för invånarna i HSB-områden. Radiopgymnastiken (1929) med Bertil G:sson Uggla blev ett välkänt radioprogram initierat av Svenska Gymnastikförbundet.

Samarbetskommittén för det medicinska folkupplysningsarbetet bildas 1939
Läkarförbundet tillsammans med Arbetarnas Samariterförbund bildade denna samarbetskommitté med mål att bygga upp en effektiv organisation för både produktion och distribution av den medicinska folkupplysningen. Man förväntade sig nå industriarbetare, tjänstemän och lantbrukare genom de ”Samverkande Bildningsförbunden”, bl. a. med ABF – Arbetarnas bildningsförbund, Svenska Landsbygdens Studieförbund, Tjänstemännens bildningsförbund. Vid ett läkarmöte i Västerås 1942 hade man två huvudtema – förebyggandestrategier av folksjukdomen TBC och ”Den medicinska folkupplysningens roll och möjligheter”. Läkarförbundet var officiellt beredd:
– Att aktivt arbeta för en breddning och fördjupning av den medicinska folkupplysningen
– Om verksamheten var läkarledd
– Om aktiviteterna mer riktas mot kvacksalveriets bekämpande och information till allmänheten om betydelsen av att vid ohälsa komma under snabb diagnostik samt att ge råd om kroppens vård i samband med symtom eller ohälsa.
Det handlade inte längre om utan hur det medicinska folkupplysningsarbetet skulle ske med förbundets medverkan. Läkarorganisationens tveksamhet till folkbildningsorganisationerna fanns i att man upplevde oro för att dessa organisatoner inte var fackligt eller politiskt neutrala.

I en ny lag om behörighet att utöva läkarkonsten (SOU 1942:22) skärptes åtgärderna mot kvacksalveri Dessutom preciserades formerna för den medicinska upplysningsverksamheten. Medicinsk upplysning definierades som en läkarledd vara eller produkt (Hammar 1942)

Folkhemmet
Socialdemokratin kom 1933 i regeringsställning, en samlingsreging. Via en aktiv konjunkturpolitik och statliga insatser arbetade man för att i första hand häva krisläget och arbetslösheten, men på sikt även genomföra kollektiva trygghetsreformer. Per Albin Hansson var statsminister och Gustav Möller socialminister. Den senare drog upp riktlinjerna för en modern bostadspolitik, som skulle ge människorna möjlighet till nya moderna bostäder. Ökad byggnation blev en viktig faktor i konjunkturutvecklingen. Samtidigt som det sociala reformprogrammet genomfördes överfördes allt mer av folkrörelsernas tidigare ansvar för detta till staten. Den politiska idén var att sociala skillnader skulle utjämnas och välfärden fördelas mer rättvist. Denna grundfilosofi formulerades tidigt i Per Albins klassiska tal om ”Det goda folkhemmet”. Grundinställningen var att använda samhällets organ för att fördela produktionsresultatet. Bostäder, mat, utbildning, vård m. m. skulle göras tillgängligt för alla. Den offentliga servicen skulle ställas till medborgarnas förfogande i förhållande till behov isället för medborgarnas betalningsförmåga. För att denna service skall ha samma kvalitet för alla slås fast att samhället måste ta på sig huvudansvaret för att driva verksamheterna. Staten skulle bli ”den gode fadern” i Folkhemmet.
Till Gustav Möllers uppgift hörde bl. a. genomförandet av en arbetslöshetsförsäkring (1934) och en förbättring av folkpensionen (1935). Grundmodellen för politiken hämtades bl. a. fråndanmark. Från borgerligt håll hade man slagit larm om sjunkande födelsetal. Oron för en sådan utveckling resulterade i att makarna Myrdal 1934 publicerade boken ”Kris i befolkningsfrågan” där de krävde statliga åtgärder för att stimulera familjebildningen och barnafödandet. Riksdagen fattade senare beslut om statliga bosättningslån och mödrahjälp. Lagstadgad semester för alla löntagare genomfördes 1938.

Reformer trots allt

Den tidens radikala företrädare – av vilka några nämnts i det föregående – såg som sin uppgift att förändra världen. Samtidigt som de med hjälp av olika regelverk strävade efter att uppfostra medborgarna i social-medicinskt avseende ville de särskilt förbättra levnadsvillkoren och livschanserna för folkets breda lager. Men här stötte de på motstånd inte bara på grund av ekonomisk knapphet, utan det fanns också många i etablerade kretsar som då såg sådant tankegods som utslag av beskäftig social ingenjörskonst. Läkarförbundets inställning till Höjers och medicinalstyrelsens reformförslag kan stå som ett illustrativt exempel härpå.
Efter krigsslutet 1945 behärskades svenska folket av en stor optimism. Med oförstörda industrier och en växande export inleddes en ekonomisk utveckling. Den kom att omfatta några decennier, som allmänt benämnts ”rekordåren” i svensk historia. Det var under denna epok som samhället fick de resurser som gjorde det möjligt att på allvar bygga ut välfärden och fullfölja de sociala reformer som planerats eller initierats under mellankrigstiden.
Exempel på viktiga efterkrigsreformer inom hälso- och sjukvårdsområdet är 1955 år obligatoriska sjukförsäkring, som i stort sett gav fri sjukvård åt alla. Ett allmänt pensionssystem – ATP – infördes 1959. Som tidigare framgått övertog, på basis av 1958 års utredning om öppenvården, landstingen 1963 ansvaret för provinsialläkarväsendet. I ett äldre resursfattigare samhälle hade staten styrt viktiga delar av sjukvården. På 1960-talet fick emellertid landstingen ta ledningen av en omfattande utbyggnad av hälso- och sjukvården. Fram till 1968 var det medicinalstyrelsen som utövade den högsta tillsynen över hälso- och sjukvården. Då slogs Medicinalstyrelsen och den tidigare Socialstyrelsen ihop till ett samlat medicinskt och socialt statligt ämbetsverk – den nya Socialstyrelsen – med Bror Rexed som chef.

Hälso- och sjukvårdens ekonomiska förutsättningar bestäms ytterst av den samhällsekonomiska utvecklingen. Ett vanligt mått är dess andel av bruttonationalprodukten (BNP). Under 1949 kostade hälso- och sjukvården cirka 0,6 miljarder kronor eller cirka 2,2 procent av BNP. Till 1955 ökade detta till cirka 1,5 miljarder (3 procent), 1957 cirka 1,9 miljarder (3,2 procent) och 1960 cirka 2,4 miljarder (3,5 procent av BNP. Därefter under 1960- och 1970-talen inleddes en expansion utan motsvarighet. 1977 var hälso- och sjukvårdens andel av BNP 9,8 procent. Samma utveckling skedde i flertalet industriländer.

Forts. till nytt sjukdomspanorama