|
Kampen mot kvacksalveriet
I 1663 års läkarförordning fanns inskrivet att Collegium Medicorum skulle ha inseende på kvacksalvarna så att de Ómed magistratens och collegii auktoritet der tillhållas, att de sig ifrån sådana curationer dragaÉÓ. Apotekarna var ofta uppe hos Collegium Medicorum och klagade på kvacksalvarnas olagliga läkemedelsförsäljning: Óhelst borde kvacksalvarna förbjudas att inkomma i riket till någon ort eller till marknaderÓ. Förbud och straffpåföljd önskades.
I en författning 1683 skyddades både apotekare och läkare mot allt intrång från alla slags kvacksalvare, vilka skulle bestraffas med böter, beslagtagande av deras varor och utvisning av dem själva, många kom från Tyskland av dåtidens ÓalternativmedicinareÓ.
Både apotekare och läkare har haft samma önskan att begränsa kvacksalveriet och dess verkningar.
Gustav Varenius, prov. läkare i Hjo och Alingsås, skriver om kvacksalveri 1843
ÓDå stadsmedicinens i allmänhet ändamål är, att befordra icke enskilda individers eller corporationers, utan hela samhällets helsa, så lärer väl också af den förra den speciella del, hvilken har till ändamål att från medicinsk practik utestänga s.k. qvacksalvare, ha tillkommit icke, för att mot intrång i yrket skydda legitimerade läkare, utan för att förekomma lifvets förlust möjligen orsakande medicamentsmissbruk. Egde allmänheten så pass bildning, att den kunde begripa för det första, att de s.k. underverkens och, i och med detsama, äfven underkurernas tid är förbi; och för det andra, att de personer, hvilka gjort till sitt lifs ändamål studiet af menskliga skröpligheternas förekommande och afhjelpande, äfven förutsett att de icke med allt det allvar och sjelfuppoffring deras yrke kräfver, egna sig deråt, måste ega bättre insigt i dithörande ämnen än desse oftast all slags kunskap saknande skojare, hvilka i tidningar och dussinarbeten, på gator och gränder, på allmänna landsvägar och i enskilda hus utropa sina under uträttande universalmedel, så skulle visserligen den här egentliga ifrågavarande delen af stadsmedicinen vara aldeles öfverflödig. Men så länge icke blott hvad man vanligen kallar allmogen, utan äfven s.k. bättre folk, ja oftast de, hvilka inbilla sig stå på den högsta bildningspunkt, kunna till den grad glänsa sig, att de, förbiseende den förkastelsedom de derigenom fälla öfver sin egen lagstiftareförmåga, stormlöpa personer sådane som f.ex. Frun i Kisa, om hvilken jag hört en trovärdig man i flere personers närvaro yttra, att hon gjorde sitt inträde på läkarebanan med ett verkligt medicinskt mord, om hvars underkurer jag visserligen hört mycket berättas, ehuru jag ännu icke varit nog lycklig att sammanträffa med någon af henne från verklig sjukdom botad person, om hvilken vidare allmänt berättas, att hon vid brännvinsflaskan tillbragte tre fjerdedelar af dagen och om hvilken jag till råga på välfägnaden kan anföra att 2 personer, af hvilka den ene råd frågat henne för fallandesot, den andre för njurstensplågor, af henne för desse olika sjukdomar fått sig föreskrifne ej blott sama diet utan äfven, enligt för mig företedde ordagrannt lika lydande recepter, sama decoct, same droppar; så länge, säger jag, denna allmänhetens benägenhet att heldre rådfråga qvacksalvare än verklige läkare fortfar, så länge måste väl äfven i statens medicinalförfattningar qvarstå det stadgande, hvarigenom embetsläkaren tvingas att för det helas, för statens skull, på ett, snart sagt scandalöst sätt compromettera läkarevetenskapaen, i thy att qvacksalvaren väl ej kan få ett skenbarare skäl att inbilla sina lättrogna kunder, att han är läkaren i skicklighet öfverlägsen än det, hvilket den sednare sjelf framräcker, om han någon gång ser sig tvungen, att, för mensklighetens skull, låta lagföra den förre. Också torde embetsläkaren samvetslöst böra vara så pass mycket egoist, att han endast i högsta nödfall d.v.s. då rätta förhållandet äfven af den i yrket oinvigde kan fattas, mot qvacksalveriet anlitar lagens näpsande mellankomst.Ó
I tider då tillgången på utbildade läkare var begränsat såg åter alternativmedicinen sin chans att tjäna pengar på de sjukas belägenhet.
I Alingsås:
Gustav Ferdinand Berggren , provinsialläkare i Alingsås 1855 - 1886, skrev ett ÓBidrag till Alingsås stads läkarehjstoria från äldre tider till 1850Ó. Han börjar med att påvisa den stora bristen av medicinskt bildade läkare långt in på 1700-talet. befolkningen fick oftast nöja sig med Óen s. k. fältskärÓ och betvivlade att någon sådan ens funnits i Alingsås före Alströmers tid.
I stadens handlingar meddelas att ett femtiotal år före manufakturtiden haft sin uppmärksamhet riktad på Alingsås och gjort försök att etablera sig, skriver G. A. Bohlin i sin jubileumskrönika 1920. Ó År 1670 hade ÓEn borbeer gesäll från Jönköping, Lorentz Åldeknekt benämndÓ hos gästgifverskan härst'ädes Elin Ambiörns pantsattm Ótvenne kister, medh några medicamenter vti sampt borbeer bööker och intrumenterÓ för ÓPenningar 10 Rdr 41 öre Sölfmt, såsom han är blefwen wti huset SkyldighÓ. (Ur och i Sackléns läkehistoria var Christopher Oldenkneckt regementsfältskär vid öfverste Ribbings Västgötaregemente på 1630-talet).
Hos borgaren Anders Eriksson hade samme barberaregesäll för 3 daler smt pantsatt ÓEn örtebook medh örterers figurer vti KopparstyckeÓ. De pantsatta sakerna Óuppbjödos rådstugan den 6 juni 1676, I protokollet intogs vitsordet att den försvunne barbergesällen Óför 6 åhr sedan skamligt ifrån isn patient härsammastädes för RymbdeÓ, vilket visar att Oldenkneckt haft praktik i Alingsås.
Något senare slår sig ned i staden en ÓdoktorÓ Abraham de la Grande. Han kom till eftervärldens kännedom genom ett missöde, som drabbade honom den 4 juli 1684, då doktorn råkade ställa till en liten eldsvåda på sin kammare. Han fick ett kok stryk av ett par hetlevrade borgare. ÓDoktornÓ stämde sina antagonister inför rådhusrätten och inlämnade samtidigt flera intyg om sin skicklighet som läkare. Hans ringa underbyggnad visade sig i en usel handstil och felaktig stavning av det egna namnet. Han kallade sig ÓDegrngÓ.
Under krigstiderna nämndes då och då fältskärer, som vistades i Alingsås. I kriget med Danmark (1657-1658) fick Alingsås, beläget bakom fronten, oftamottaga sjuka och sårade, som behandlades av fältskärer . ERn av dem var troligen den Burman, som emellanåt omtalas under de första åren av 1700-talet.
En läkare av annat slag var ÓOperatören konstährfarne Josef Ostermeyer från staden EhrfurtÓ, som den 6 mars 1709 begärde och erhöll betyg över sin praktik i Alingsås. Han hade vistats i staden 16 veckor och Ógenom sin goda wetenskap och Artzeneijkonst här i staden några berömbl. Proff och curer wijsat både medh 4 st. barns helande, som wahrit haremunte, och några andra, som haft salta flussar och andra Inwärtes TorrwärkÓ. Han hade t.o.m. botat ett barn från Göteboerg, Ósom förmehntes af kräfta wahra beswäradÓ. Magistraten gav honom en varm rekommendation.
Om de följande läkarna i Alingsås se yrkesbeskrivningarna.
I Herrljungatrakten:
Där fanns vid 1800-talets slut några kloka gubbar och gummor. Barnmorskan Karolina Johansson var väl den mest officiella läkekunniga personen som man anlitade. Men vanligtvis var det "de kloka". "Sylta" var en av dessa som förutom enkel sjukvård också spådde i kort.
"Komvalla-Anders" var vida känd, och till och med läkare sägs ha anlitat honom. Men man fick vara försik-tig med honom, han kunde nämligen ge både bot och sot.
Kalle i Bockarp har berättat om gumman Stina i Fåglavik, som förutom att bota folk också kunde sätta sjukdo-mar på dem hon var ovän med.
Även kronojägaren August Lindgren i Fåglavik sysslade med "sjukvård". Han slog åder. Han använde en gummiballong med kanyl, som han sög ut blodet med. Han lär ha haft tre till fyra patienter om dagen till år 1895.
ÓKvacksalverietsÓ två ansikten
Göran Brodin skriver i sin avhandling ÓEgenvårdens ansiktenÓ , Uppsala 2006:
Kvacksalveriproblemet represnterade ända fram till 1930-talet ett komplext problem. Dels bestod det av rudiment från de gamla och kloka gummornas tid, där man närmast tillämpade ett religiöst eller fatalistiskt sjukdomsbegrepp. Därutöver fanns det en hel flora av andra uttycksformer som mer hade skepnader av vetenskapliga eller kvasivetenskapliga synsätt på hälsa, sjukdom eller behandlingsmetoder. Utöver dessa kan man även urskilja verksamheter, behandlingsmetoder eller yrkesgrupper som var på väg att utvecklas parallellt eller som alternativ till de verksamhetsformer som skolmedicinen tillämpade. Här finner vi företrädare för olika hälsoreformer som rudiment till nya yrkesgrupper inom vården. Ytterst handlar det om konflikter som uppstår då den moderna läkekonsten möter det sedan århundranden i befolkningen förankrade kvacksalveriet (Engman 1990). Allt definierades av samtidens läkarkår som ÓkvacksalveriÓ och samhällsfarlig verksamhet.
Uppgifter om kvacksalveriets omfattning och innehåll fick myndigheterna främst genom de årliga rapporter som första provinsialläkaren i varje distrikt var skyldig att sända till Medicinalstyreklsen. Under lång tid utgjorde detta det enda underlagsmaterialet. Men under 1920 upprättades tidskriften Hygienisk Revy – främst under J. Axel Höjers reaktörskap, senare generaldirektör för Medicinalstyrelsen 1939 – 1952 _ även ett offciellt ÓkvacksalveriregisterÓ. Främsta syftet var att begränsa kvacksalvarna och deras verksamhetÉÉ
Läkarförbundet hävdade att kvacksalveriproblemet hade Ótvå ansiktenÓ som måste bekämpas var för sig (Liljenkvist 1934):
Det olagliga kvacksalveriet – som reglerades via 1915 års behörighetlag ÓOm rätten att utöva läkekonstÓ och
Det lagliga kvacksalveriet som man inte kunde juridiskt beivra med denna lag som existerade i form av ÓbotareÓ, Ókloka gubbar och gummorÓ men också s. k. ögondiagnostiker, homeopater, annonsering av vissa undergörande preparat, institutverksamhet, gymnastiska institut, sjukvårdsaffärer, optiker m. m.
|
|