Provinsialläkarorganisationen byggs upp

Hur det började
Bakgrunden till den organiserade hälso- och sjukvården i Sverige var den läkarverksamhet som under 1600-talet bedrevs i de större städerna. Vid sjukdomar av olika slag erbjöd många med tvivelaktig utbildning sina tjänster till allmänheten som badare, bardskärare, kryddkrämare samt all slags kringresande kvacksalvare. och sålde även läkemedel, som ibland kunde vara livsfarliga. Man behövde få insyn i apotekarna och deras officiner, Det befanns därför nödvändigt att reglera såväl läkarverksamheten som läkemedelshanteringen.
Den 16 maj 1663 undertecknade ÓkarlamodernÓ – mor till den då omyndige Karl XI – Hedvig Eleonora en resolution, enligt vilken fyra Stockholmsläkare med fransmannen G. F. Du Rietz i spetsen på underdånig anhållan beviljades rätt att bilda en sammanslutning som fick namnet ÓCollegium medicorumÓ.

Ur denna lilla privata sammanslutning av en handfull läkare har så hela det svenska medicinalväsendet vuxit fram:

1663 Collegium Medicorum
1688 Collegium Medicum
1813 Kongl. Sundhetskollegium
1878 Kungl. Medicinalstyrelsen
1968 Socialstyrelsen

Kollegiet beviljades vissa previlegier men också skyldigheter. En av dessa var att förordna:

Ówissa doctores MedicosÉsom vid så siucklige tider icke draga sig sitt ämbete undan uthan effter theres nödh och begäran som dem behöfva tillhanda gå och alle giörlige medell anwända att smittesamma och farlige siukdomar måge afstyrde blifva ock hörer att de som den sjuke under sin kuration hava inte genom umgänge med hälsosamma hus smittan vidare utsprida och utvidga.Ó

Institutionen fyllde behovet att bringa reda i det dittills helt oreglerade sjukvårdsväsendet i vårt land. Genom Karl XI:s medicinalordningar 1688 utökades kollegiets befogenheter och namnet ändrades till Collegium regium medicum. Nu kom den även att gälla ute i landet. Alla landets läkare kom att lyda under kollegiet, För första gången träffar man på benämningen provincialmedici. De ålades utom att utöva sjukvård mot en Óbillig betalningÓ även viss rapportskyldighet ang. Óvad som rart och tänkvärdigt är in re medica eller naturaliaÓ. Collegium medicum var både yrkesförening och ämbetsverk. Under den första 50-årsperioden fanns inga andra regler för tjänstens bedrivande. Sällskapets yrkesrepresentation övertogs 1807 av Svenska Läkarsällskapet. Som ämbetsverk omvandlades det 1813 till Sundhetskollegium, som 1878 blev Medicinalstyrelsen, vilket senare (1968) kom att ingå i Socialstyrelsen.

En faktor bakom det organiserade medicinalväsendets tillkomst och utbyggnad var de anvisningar och åtgärder som behövdes för att motverka de farsoter som drabbade landet. Under 1600-talet och 1700-talets första hälft var pesten den mest fruktade farsoten, och under senare delen av 1700-talet ledde de veneriska sjukdomarnas spridning till att lasaretten och kurhusen byggdes ut. Först år 1739 skulle man rapportera farsoter och smittosamma sjukdomar till Sundhetskommissionen, den mellan 1737 och 1766 inrättade högsta myndigheten för hälso- och sjukvården. Collegium medicum var under motsvarande tid underställd Sundhetskommissionen.

En merkantilistisk åskådning växte fram i staten på 1730- och 40-talen. Det gällde att till det yttersta tillvarata landets naturtillgångar i en statlig planhushållning som gav maximal produktion för export. Folkets arbetskraft var då den största naturtillgången. Det låg i nationens intresse att befolkningen ökade till antal och att hälsotillståndet var gott. Man uppmuntrade till äktenskap och barnalstring. Viktigt var att få ned barnadödligheten och bekämpa farsoterna. Kungliga vetenskapsakademin engagerades genom att sprida kunskap i hälso- och sjukvårdsfrågor. Man inrättade också Tabellverket 1749 för att få demografiska uppgifter som underlag.

Enligt kungligt brev den 11 oktober 1756 bearbetades statistiken av ÓTabellkommissionenÓ, som var en föregångare till Statistiska Centralbyrån (SCB), som tillkom 1858. En av de ledande kraferna i Tbellkommissionen var Per Vilhelm Wargentin (1717-1783) från Sunne i Värmland.
Tack vare en tillförlitlig befolkningsstatistik kan man nu konstatera att vårt land under 1700-talet var lika fattigt som de allra fattigaste u-länderna idag. Barnadödligheten var väl så hög (50 %) och medellivslängden ungeföär lika låg. Tusentals människor dog i för tidig ålder som följd av smittkoppor, malaria och andra farsoter.

Provinsialläkaruniformen

Gustav IV Adolf förordnade år 1803, att ämbets- och tjänstemän med ÓKongl. Majt:s höga fullmakterÓ skulle som högtidsdräkt bära uniform av enhetligt utseende; blå rock av fracksnitt med gula knappar, vit väst och blå byxor samt blå hatt. Fracken var liksom den militära uniformen till 1830 försedd med ståndkrage, därefter ersatt med fällkrage. . hatten var från början av ÓnapoleontypÓ senare av båttyp. På kragen var de olika kårernas emblem broderade i guld, för provinsialläkarkåren en ur en krona uppstigande ormstav inom en krans av lager. Det är inte troligt att någon provinsialläkare burit uniformen men emblemet togs senare upp av Provinsial-läkarföreningen att fästas på en blå klubbjacka.


Provinsialläkarens behörighet

I medicinalordningarna av 1688 fanns föreskrivet att blivande provinsialläkare skulle undergå en särskild examen inför Collegium medicum. Först efter genomgången examen inför kollegiet fick en läkare rätt att ha praktik. Möjligheterna att bringa ordning och reda i landets läkekonst ökades:

Ó De samme, som söka att blifva provincial eller andra städers medici, skola i lika måtto vara underkastade examino publico practico, förr än de någon beställning till någon stad eller ort i Wårt rike åtnjuta kunna, och det till den ända, att Wåre undersåtare icke mindre annorstädes än här i Stockholm stad, måge vara trygge och säkre om slike personer.Ó

Ur ÓInstruktion för provinsialdoctorer, som af cronan, eller på städernes stater njuta någon viss och ständig lönÓ år1744:
När Provinsial Medicus började sin tjänst var han tvungen att anmäla sig i Collegium medicum där ÓTro och Ämbets EdenÓ avlades. Läkaren var tvungen att bo i residensstaden. Han skulle värna om nödlidande och vårda efter bästa förmåga samt prioritera de sjukaste. Han förpliktigades Óatt med nödig hjelp bispringa de fattige af christelig kärelek utan vedergällning och detta så mycket villigare i anseende till den ständiga lön han af Publico njuter.Ó Om hospital fanns i staden skulle han kostnadsfritt vårda de sjuka därstädes. Detsamma gällde andra städer vilka bidrogo till provinsialläkarens lön. Läkaren fick inte dröja längre hos en patient än nöden krävde. Vid utbrott av farsoter skulle han bistå landshövding och magistrat. Vid resor utanför provinsen var han tvungen att anmäla detta till landshövdingen. Han var tvungen att åta sig alla typer av av smittosamma fall samt utan betalning tillhandagå domstolar i medico-legal verksamhet och utfärda rättsintyg när så påfordrades. Liköppning kostade 2 daler silvermynt. För sjukbesök i hemstaden fick han första gången en halv daler silvermynt och därefter en halv karolin. Kallad utanför staden fick han fri resa och underhåll samt en halv daler för varje mil och för varje dag hos den sjuke en daler. För besök nattetid var ersättningen dubbel. Han skulle också övervaka länets barnmorskor och apoteksväsendet bl. a. genom årliga visitationer.
Ett nytt behörighetsvillkor tillkom 1753 nämligen att under viss tid tjänstgöra vid det nyöppnade Serafimerlasarettet. I samma kungliga brev begärdes på Sundhetskommissionens hemställan att samtliga landshövdingar varje halvår skulle rapportera om medicinalverkets tillstånd i länet.
Från och med 1812 måste man ha såväl medicine doktorsgrad som kirurgie magistertitel. År 1828 tillkom därutöver det s. k. Ómedicinska embetsprofvetÓ. Det rörde färdigheter i rättsmedicinsk obduktion och apoteksvisitation. Provet avskaffades 1861. Vid provinsialläkarföreningens årsmöte 1883, två år efter dess bildande, krävdes anordnandet av en ÓprovinsialläkarkursÓ och 1886 fanns i tidskriften Eira ett förslag till en sådan. Någon sådan kom ej till stånd. Behörighetskrav på 8 månaders sjukhustjänstgöring efter med. lic. examen och läkarlegitimation tillkom 1915 och var gällande ända fram till 1973, alltså tills provinsialläkaren ersattes av distriktsläkaren. Successivt ökades sedan kraven på att förordnas till distriktsläkare. Kravet är sedan början av 1980-talet att vara specialist i allmänmedicin, en cirka 5-årig, målinriktad praktisk tjänstgöring som FV-läkare (läkare under Fortsatt Vidareutbildning).

Forts. till instruktion