Prolog del 3

Organisationen av den öppna vården utanför sjukhusen stod i början av 2000-talet inför nya utmaningar. Den närsjukvård som beskrevs 1969 - 1970 i Socialstyrelsens öppenvårdsprogram och Spris rapport om ”Den öppna vårdens organisation ” verkade åter få aktualitet.
Axel Höjers intentioner på 1940-talet om en utbyggd öppenvård förverkligades under 1970-talet med satsningen på primärvård. Primärvårdens mål Närhet, Tillgänglighet, Kontinuitet, Kvalitet och Samverkan försökte man nå med de resurser som gavs. Trots att resurserna ökade kraftigt kom de aldrig ikapp förväntningar och efterfrågan. Satsningarna på kvalitet genom utbildning och FoU prioriterades högt. Läkartiden för rent patientnära arbete ökade inte trots resursökningarna. Patientadministrationen effektiviserades till synes genom satsningar på datorstöd, men sällan var det tillräckligt effektivt utan snarare minskade den totala tiden för patientkontakter. Patientrycket ökade då sjukhusens öppenvård hänvisade alltfler till primärvården. Tillgängligheten till läkarna, som inledningsvis var ett överordnat mål, minskade. Telefonservicen centraliserades och patienten fick allt svårare att komma fram till mottagningarna, om man inte redan hade en etablerad vårdgivarkontakt – ”var inne i systemet”. ”Den svenska primärvårdsmodellen” verkade ha gått i stå.

Låt oss först i denna tredje del av historien visa på vad man i slutet av 1900-talet och början av 2000-talet förväntade sig av framtiden. Vi refererar bl. a. till Mittenälvsborgs politikers direktiv för Närvården. Vi intervjuade också ett par ledande distriktsläkare om nuläget i primärvården år 2006. Vi följer upp olika skeenden från provinsialläkartiden till nutid. Vi avslutar med att lyfta fram de olika framtida öppenvårdsmodeller som diskuterats i början av 2000-talet.