SAMHÄLLSUTVECKLINGEN 1970 – 1999

För Sveriges del kan större delen av 1900-talet sammanfattas under rubriken ekonomiska och sociala framgångar. Det var också i ekonomiskt och socialt hänseende som svensken då i allmänhet upplevde de största förändringarna under 1900-talet.
Som vi konstaterat i del I, Provinsialläkartiden hade redan under mellankrigstiden begrepp som "Folkhem" och "Folkhälsa" myntats och blivit allmänna. Under efterkrigstiden skulle Sverige utvecklas från "Fattigsverige" till "Välfärdssverige". Efter att ha avstannat under andra världskriget påbörjades det socialpolitiska reformarbetet på nytt från slutet av 1940-talet. Det moderna välfärdssystemet började byggas upp med inriktning på familjepolitik med stöd åt barnfamiljer och pensionärer.

Rekordåren – 1950- och 1960-talen
De första årtiondena efter andra världskriget innebar ett starkt uppsving för såväl internationell som svensk ekonomi. Efter krigets regleringar och avspärrningar infördes friare handel, och tullarna sänktes. I Europa bildades två frihandelsområden, EEC och EFTA. Följden blev att handeln tilltog och konkurrensen skärptes. Konsumenterna fick tillgång till en rad nya produkter, samtidigt som en uppdämd konsumtionsefterfrågan släpptes loss. Allt detta gynnade vårt svenska näringsliv och i synnerhet exportindustrin.
Den socialdemokratiska regeringen bedrev en ganska måttfull keynsiansk politik, d.v.s. man försökte "bromsa" under högkonjunkturer och "gasa" i lågkonjunktur. Resultatet blev gott. I en miljö av den ekonomiska politikens liberalisering var det också relativt enkelt att bedriva ekonomisk politik. 1950- och 1960-talen kännetecknades av full sysselsättning och på det hela taget en ganska måttfull inflation. Företagen kunde göra goda vinster, och lönebildningen med LO och SAF som vägledande parter fungerade i stort sett harmoniskt. Dessa år var "den svenska modellens" höjdpunkt, då arbetsmarknadens parter i samförstånd kunde göra upp om fördelningen av produktionsresultatet.
I början av 1970-talet var BNP per capita i det närmaste dubbelt så hög som den varit 1950. Optimismen och förväntningarna växte. Man trodde att man kommit tillrätta med konjunktursvängningarnas, arbetslöshetens och krisernas problem. Det som närmast väntade var att ekonomiskt göra det möjligt att finansiera ännu större sociala åtaganden.

1970-talets kriser
I ett längre perspektiv visade sig optimismen emellertid vara ogrundad. Redan mot slutet av 1960-talet kunde vissa orostecken skönjas. Delvis var svårigheterna en följd av en allmän internationell nedgång. Då Europa och Japan återuppbyggdes efter kriget, kunde de krympa in på Amerikas tekniska och ekonomiska försprång. Efterhand minskade dock möjligheterna till snabb expansion genom att bara imitera USA som ledande nation. USA fick också vidkännas växande problem. Dels på grund av den skärpta konkurrensen från övriga västländer. Dels på grund av Vietnamkriget och dess kostnader, som bidrog till att förtroendet för dollarn som internationell nyckelvaluta fick en knäck.
Under lång tid hade tillgången på billig energi varit säker. Som följd av tilltagande oroligheter i Mellanöstern fyrdubblades priset på olja 1973-74. Oljepriset fördubblades sedan än en gång 1979-80. Följden blev kraftig i hela västvärlden, och den långa och gynnsamma efterkrigskonjunkturen fick ett abrupt slut. De oljeimporterande ländernas handelsbalans försämrades drastiskt. I flera länder stramade regeringarna åt hushållens köpkraft för att minska importen och "svälta sig ur" problemen. Resultatet blev att arbetslösheten steg och den ekonomiska tillväxten dämpades kraftigt.
I motsats till de flesta andra länder försökte Sverige dämpa de negativa effekterna genom att stimulera ekonomin. Den svenska regeringen syftade till att hålla uppe produktion och sysselsättning genom lagerstöd, subventioner till utsatta branscher - främst varven - och ökat inslag av trygghetslagar. I valrörelsen talade Olof Palme om Ómindre svångrem och mer svängrumÓ. Man kalkylerade med att oljekrisen skulle bli kortvarig, och att den förda politiken skulle överbrygga tiden fram till nästa uppgång. Men detta visade sig vara en felkalkyl. Oljekrisen och den hårdnande konkurrensen slog hårt mot det viktiga svenska industriblocket, varv, stålverk och gruvor. Stödpolitiken bidrog bara till att fördröja nedläggningarna. De tidigare dominerande skeppsvarven i Västeuropa avvecklades i det närmaste helt. Bland särskilt hårt drabbade varvscentra fanns Göteborg, som även miste en stor del av sin tidigare så omfattande rederinäring. Lerum som utgör en del av Göteborgsområdets naturliga arbetsmarknad fick i sin tur också känning härav.
Svenskt näringsliv drabbades samtidigt av en egen, hemmagjord kostnadskris, som förvärrade oljekrisens skadeverkningar. På grund av timlöneökningar och stora höjningar av arbetsgivaravgifter höjdes de svenska kostnaderna starkt vid mitten av 1970-talet. Då tillväxten inte alls motsvarade löneökningarna, ledde den kraftigt ökande inflationen endast till att det blev mera luft i lönekuverten. I förhållande till de viktigaste konkurrentländerna steg kostnaderna per producerad enhet under några år med 20 procent. En omfattande utslagning av svensk industri ägde rum långt in på 1980-talet. Tillväxten stagnerade, och utrikeshandeln gav snabbt växande underskott.
För svensk ekonomisk politik blev 1970-talskrisen något av en chockartad upplevelse. Man hade vant sig vid snabb tillväxt och den svenska modellens förträfflighet. Plötsligt rycktes allt detta undan. Industrinedläggningar och arbetslöshet kom tillbaka och därmed även svåra statsfinansiella problem. Trots att tillväxten upphörde byggdes den offentliga sektorn ut i ökad takt. I Sverige ökade de offentliga utgifternas andel av BNP från 43 till 67 procent mellan 1970 och 1982, vilket var mycket mer än i omvärlden. Följden blev ett snabbt växande budgetunderskott och stigande räntekostnader för statsskulden. År 1982 hade budgetunderskottet vuxit till 12 procent av BNP. Det blev nödvändigt att bromsa utbyggnaden av den offentliga sektorn och ompröva en rad verksamheter. Men det skulle dröja innan detta vann allmän acceptans.
En väg som Sverige prövade för att återställa landets urholkade konkurrenskraft var devalveringarna vid fem olika tillfällen 1976-82. Devalveringspolitiken prövades av såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar. Avsikten var att den svenska kronan skulle skrivas ner och undervärderas så mycket i förhållande till utländska valutasystem, att vi åter fick igång en exportledd expansion. Sammantaget skrevs den svenska kronan genom devalveringarna 1976-82 med cirka 40 procent.

1980-talet – devalveringar, inflation, offentlig sektor
och hög skattekvot.
Till en början tycktes devalveringsstrategin ge avsett resultat. Men framgångarna blev bara tillfälliga. Politikerna lyckades inte få bukt med inflationen, som fortsatte att stiga under 1980-talet. Att så skedde berodde delvis på devalveringarna - som avsiktligt gjorde importen dyrare - men också på arbetsmarknadsläget. Det kom nämligen att präglas av en pris-löne-spiral. Problemen förstärktes av att olika grupper började strida om vem som skulle få de största bitarna av den krympande kakan, vilket ökade strejkaktiviteten inte minst bland de offentliganställda.
En lärdom man kan dra av de svenska devalveringarna efter 1975 är att de i sig inte räckt till för att lösa problemen. För att en devalvering skall bli framgångsrik måste den kombineras med åtgärder på löne- och prisbildningens områden.
Devalveringarna kom ju också att verka som stötdämpare, och de minskade därigenom omvandlingstrycket i svensk ekonomi. Drivkraften att rationalisera minskades. Samtidigt gav devalveringarna signaler till löntagarna att höga lönekrav inte behövde vara något större problem, eftersom statsmakterna alltid skulle lösa ut dem genom nya devalveringar eller subventioner.
Andra strukturella faktorer kom också att hämma den ekonomiska utvecklingen. Utbyggnaden av den offentliga sektorn tog särskild fart på 1970-talet. Sverige hade 1960 en offentlig sektor - offentliga utgifter inklusive transfereringar - som med sina 30 procent av BNP låg på ungefär samma nivå som genomsnittet för västländerna. År 1982 hade de svenska offentliga utgifterna vuxit exceptionellt och utgjorde, som sagt, 67 procent av BNP. Sverige låg då i topp med en stor spridning neråt på skalan och med ett genomsnitt på drygt 40 procent för västländerna. De offentliga utgifterna i Sverige har i hög grad legat på den kommunala sektorn och olika transfereringar.
Den offentliga sektorns expansion skedde i nära samband med kvinnornas stora intåg på arbetsmarknaden, som bland annat krävde utbyggnad av daghem och förskolor. Särskilt snabbt steg förvärvsgraden för kvinnor efter 1965, och de sökte sig i hög grad till den offentliga sektorn. Den stora ökningen skedde bland gifta kvinnor, även för dem med barn i förskoleåldern. Således förvärvsarbetade 1965 var tredje gift kvinna, men i början av 1980-talet arbetade två av tre gifta kvinnor utanför hemmet.
I Sverige har den offentliga sektorns framväxt skett genom skattefinansiering. Med växande offentlig sektor ökade också skattekvoten – d.v.s. skatternas andel av BNP. Vid sekelskiftet 1900 låg skattekvoten på 10 procent för att gradvis stiga till 20 procent omkring 1950. Därefter stegrades skattekvoten i snabb takt fram till 1980, då den uppgick till 50 procent. Sedan dess har den pendlat kring denna procentnivå. Före 1970 hade Sverige ungefär samma skattekvot som de närmaste konkurrentländerna, men därefter blev den svenska skattekvoten högre än i övriga länder. I takt härmed steg också kommunalskatten. År 1960 uppgick den i genomsnitt för landets kommuner till 15 procent, och 1980 hade den fördubblats till 30 procent, där den till i dag i stora drag legat kvar.
Det skattesystem som byggdes upp - främst på 1970-talet - kom att få klart snedvridande effekter. Kombinationen av inflation, progressiva inkomstskatter (höga marginalskatter) och generösa avdragsregler gjorde att systemet fick påtagligt perversa drag. Det som avgjorde ens lön efter skatt var inte vilket arbete man hade eller vilken produktion man åstadkom. Allt viktigare blev i stället var man råkade bo, vilka bolån man hade och vilka avdrag man kunde göra. Systemet erbjöd därför allt sämre stimulans till produktivitetsförbättring och tillväxt.
Under hundra år fram till omkring 1970 hade Sverige en lång och uthållig ekonomisk tillväxt, som inte hade många motsvarigheter i världen. Att denna utveckling kom igång berodde bl. a på olika institutionella förhållanden, som bidrog till att Sverige under det industriella genombrottet kunde moderniseras. Detta skedde genom att landet då relativt snabbt och flexibelt kunde ställa om och anpassa sig till vad den internationella marknaden krävde.
Man måste emellertid konstatera att många av de krafter som en gång verkade till Sveriges fördel snarast verkat till landets nackdel efter 1970. Om de institutionella krafterna under det industriella genombrottet framkallade en vilja till föränderlighet, rörlighet och flexibilitet, tycks samma krafter från och med 1970-talet betonat tryggheten, vilket emellertid också medförde större tröghet. Ett vaktslående om det bestående kom också att innebära mindre benägenhet till internationell anpassning, omställning och förändring.

1990-talet – räntechock, systemskifte och sanering
Den oroliga konjunkturutveckling som kännetecknade den internationella ekonomin under 1970-talet fortsatte även efter 1980. De dåliga konjunkturerna i början av 1980-talet förbyttes under årtiondets senare hälft av en hektisk men kort högkonjunktur.
För Sveriges del kom den svenska ekonomin under slutet av 1980-talet att glida in i en ny kris. Produktiviteten ökade endast med en procent om året, medan lönerna steg med tio procent per år. Kraven från svenska folket hade stigit långt mer än vad ekonomin kunde bära. De svenska problemen blev akuta genom ekonomins tilltagande globalisering.
Det sena 1900-talet har präglats av utomordentligt genomgripande förändringar. Industrisystemen spreds till allt fler länder utanför västvärlden. Omkring 1990 fick vi se upplösningen av de socialistiska ekonomierna i Östeuropa. Allt detta kom att innebära såväl hot i form av ny konkurrens som möjlighet till nya marknader. Förbättrade kommunikationer, datoriseringens och informationsteknikens framväxt banade väg för en allt tydligare internationalisering av världsekonomin. Liknande tendenser var ingalunda helt nya, men tidigare förändringar hade ändå skett i långsammare tempo. Helt klart är att den ekonomiska utvecklingen under 1900-talets allra sista fas gick fram i en allt snabbare omvandlingstakt, vilket krävde allt större omställningar av enskilda länder och individer.
Ekonomins internationalisering gjorde det allt svårare för Sverige att föra en egen ekonomisk politik som avvek från omvärlden. När överhettningen och inflationen i svensk ekonomi tilltog mot slutet av 1980-talet, drevs därför räntorna i höjden. I början av 1990-talet sjönk svensk ekonomi ner i sin djupaste kris under hela efterkrigstiden, den s.k. finans- och fastighetskrisen. Räntorna chockhöjdes, och efter 1992 blev det närmast tvärstopp i husbyggandet, och utbyggnadstakten blev synnerligen låg under resten av 1990-talet.
I detta läge tvingades Sverige inleda ett systemskifte. Möjligheten att fortsätta med devalveringar ansågs uttömd. I stället påbörjades på allvar kampen mot inflationen som också pressades tillbaka. Men det skedde till priset av stagnation och arbetslöshet. Grundläggande förändringar med mera marknadsekonomi genomfördes samtidigt som skattesystemet reformerades.
Mitt under krisen sökte Sverige också medlemskap i den Europeiska Gemenskapen. Det blev den socialdemokratiska regeringen, som några månader före sin avgång 1991 lämnade in ansökan om medlemskap. Socialdemokratins ledning som tidigare varit emot medlemskap gjorde alltså ett åsiktsbyte. I samband med finans- och fastighetskrisen tvingades den borgerliga regeringen och socialdemokraterna till en långtgående kompromiss. I syfte att komma till rätta med de svåra problemen kring arbetslöshet och växande budgetunderskott enades de politiska blocken om ett ekonomiskt krisprogram.
Krisprogrammet kom bl.a. att innehålla mycket stora besparingar i de offentliga utgifterna. Den svenska ekonomin sanerades under 1990-talet. Samtidigt som samhällsekonomin kunde stramas upp och stabiliseras under resten av årtiondet, innebar utvecklingen att många verksamheter – exempelvis hälso- och sjukvården – fick känning av besparingspolitiken.

Befolkningsutveckling och sociomedicinskt samhällsklimat
Vid mitten av 1700-talet var medellivslängden i Sverige cirka 35 år. Då var det bara ett litet antal personer som uppnådde 50 års ålder. Fram till sekelskiftet 1900 hade medellivslängden stigit till något mer än 50 år. Som tidigare blev kvinnorna något äldre än männen. Överlevnaden kring millennieskiftet 2000 var markant större: männen blev i genomsnitt 77 år och kvinnorna 82 år.
Av Sveriges befolkning var i slutet av seklet så mycket som 18 procent äldre än 65 år och 5 procent äldre än 80 år. Den påtagliga ökningen av antalet äldre är ett viktigt konstaterande, eftersom hög ålder är den faktor som har störst betydelse för såväl fysisk som psykisk vård och omsorg. Samtidigt kan man se en utveckling där en allt större del äldre fått uppleva fler levnadsår med relativt hygglig hälsa. Allt detta ställer naturligtvis större krav på samhälleliga insatser – både när det gäller äldre friska och äldre sjuka.
Folkökningen har märkts genom att stora barnkullar sett dagens ljus under vissa perioder som 1940-talet, 1960-talet och åren omkring 1990. I övrigt har barnafödandet varit lågt. Ur befolkningssynpunkt har detta dock kompenserats genom en betydande nettoinvandring under 1900-talets senare del. Vid seklets början hade vi i stället haft en betydande nettoutvandring. Med tiden kom mer än tio procent av befolkningen att vara invandrare. Man kan konstatera att svenskarna vid 1900-talets slut blivit <fler, äldre, längre och fetare>.
Att befolkningen under århundradet fördubblats och fått ökad medellivslängd, genomsnittslängd och genomsnittsvikt har flera orsaker. Störst betydelse har den allmänna välfärdspolitiken haft. Både genom offentliga och enskilda åtaganden har välfärdsinsatserna inneburit stöd även för eftersatta samhällsgrupper.
En annan viktig bakomliggande faktor har den allt mer varierande och proteinrikare kosten varit. Höjd bostadsstandard med rinnande vatten och avlopp har medfört väsentligt förbättrad personlig hygien. Risken för de tidigare florerande smittsjukdomarna har därmed avsevärt minskat. Rent medicinska framsteg har också bidragit till förbättrad folkhälsa genom att gamla folksjukdomar som tuberkulos, polio och difteri kunnat utplånas.
Välfärden har emellertid också skapat sin egen sjukdomsbild. Minskad fysisk aktivitet och övervikt har i sitt släptåg framkallat en ökning av hjärt- och kärlsjukdomar. Landets åldrande befolkning har under senare årtionden också blivit mer exponerad för olika cancersjukdomar. Tidigare, då medellivslängden var lägre, dog människor i andra sjukdomar innan cancer hunnit utvecklas. Ett hotfullt moln som på senare tid dykt upp på den medicinska himlen utgör immunbristsjukdomen aids.
Om större delen av svenskt 1900-tal kan betecknas som ekonomiskt och socialt framgångsrikt, gäller det i mindre grad för århundradets sista kvartssekel. Det svenska försprånget efter andra världskriget kom efterhand att inhämtas av allt fler länder, och den ekonomiska tillväxten stannade av. De offentliga inkomsterna kunde inte balansera de ökande kostnaderna för välfärdsstatens stora åtaganden såsom barnomsorg, sjuk- och åldringsvård och stöd åt arbetslösa. Bland annat hälso- och sjukvård drabbades av den framtvingade sanerings- och besparingspolitiken. I kostnadspressande syfte ställdes i den offentliga debatten krav på slopandet av statliga monopol och ökade privata inslag inom den sociala sektorn. En hel del av dessa krav fick också genomslag i riksdagsbeslut. Omsorgen om de äldre, som helt togs över av primärkommunerna 1990 innebar en ökad ekonomisk belastning för dessa. En lösning var att de äldre så länge som möjligt skulle bo kvar i sin hemmiljö och få stöd för detta i hemtjänst. Det innebar att man minskade på serviceboendet (de tidigare ålderdomshemsplatserna), vilket innebar att vårdtyngden ökade för dessa. Vården och vårdtagarna kom att mer likna de tidigare sjukhemmens. I det egna boendet upplevde man isolering och brist på stimulans.

De förändrade förhållandena gjorde att Sverige inför millennieskiftet 2000 befann sig i en ny brytningstid.