Reformverksamheten fram till mitten av 1980-talet var inriktad på att komplettera, bygga ut och vidga den svenska välfärdsmodellen i form av olika socialförsäkringar, utbyggnad av vård och omsorg och satsning på utbildning. Det blev under dessa årtionden ett sorts systemskifte. Ansvarsområden förändrades mellan sjukvård och socialvård. En husläkarreform som beslutades med syfte att öka kontinuiteten patient/läkare kom att ifrågasättas. En ökad valfrihet genomfördes för vårdsökande men också för vårdpersonalens drifts- och arbetsformer. Man ville effektivisera resursutnyttjandet. Fler privata vårdgivare noterades. Man började att tillämpa marknadsprinciper i styrningen av den offentliga vården. Ny budgetstyrning infördes med köp- och säljförfaranden för att försöka införa någon form av konkurrens inom den offentliga sektorn.
Spri
Institutet (Sjukvårdens och Socialvårdens Planerings och Rationaliseringsinstitut)
bildades av staten och sjukvårdshuvudmännen 1968. År 1995 hade institutet 90 anställda och omsatte cirka 90 miljoner kronor. Av brist på insatser/pengar lades Spri ned år 2000 – Leni Björklund var då dess chef.
Spri:s uppgift var att bistå huvudmännen i utformningen av hälso- och sjukvården. Verksamhetsområdena var kvalitetsutveckling, hälsoekonomi och vårdinformatik. Spri var ett viktigt kompetenscentrum för primärvårdens utveckling och effektivisering. För Mittenälvsborg och Lerum hade det stor betydelse i uppbyggnaden av primärvården från mitten av 1970-talet och framåt. Redan 1974 engagerade sig Spri med medarbetarna Gert Ljungkvist och Palle Fredriksson i att utveckla ett vårdplaneringssystem för vårdcentraler (projekt 3040) i Lerum. Detta kom att spridas runt riket under slutet av 1970-talet och kallades Lerumsmodellen. Samarbetet med Spri fortsatte med ett flertal projekt som: Basdata om kontakter i primärvården (Spri-rapport 142), POMR- handbok för problemorienterad medicinsk registrering (Spri-rapport 210), Datagrundjournal. Datorisering av informationssystem vid Gråbo vårdcentral (Spri-rapport 282). Gert Ljungkvist kom att delta i samtliga Spriprojekt med anknytning till Lerums primärvårdsområde och följde och gav råd till den vårdadministrativa utvecklingen där.
Ur socialstyrelsens PM 166/87 hämtas:
- Socialstyrelsen och Spri bör även fortsättningsvis prioritera utvecklingsarbetet vad avser primärvårdens innehåll och vårdens kvalitet liksom organisatoriska frågor av betydelse för primärvårdens utveckling i landstingen,
- Socialstyrelsen bör i samverkan med Landstingsförbundet och Spri utveckla nya former och metoder för att dokumentera och i planeringssammanhang ta hänsyn till olika brukarkategoriers behov och önskemål. Syftet var att stärka befolkningens inflytande över utformningen av primärvårdens service.
Hälso- och sjukvårdslagen 1982 och 1992
Den tidigare sjukvårdslagen ersattes 1983 med en ny hälso- och sjukvårdslag (HSL) - beslutades 1982. HSL har i likhet med den senare socialtjänstlagen (1988:871) karaktären av en målinriktad ramlag. Lagen gav kommuner och landsting stort utrymme att efter lokala behov och förutsättningar utforma vården. Den nya lagen speglade trenden att alltmer decentralisera hälso- och sjukvården.
Lagen innebar en övergång från sjukvårdspolitik till hälsopolitik. Istället för att ha haft ett passivt sjukvårdsansvar fick landstingets sjukvårdspersonal ett offensivt hälsovårdsansvar. Lagen gav huvudmännen ett folkhälsoansvar som omfattade mycket mer än det sjukvårdsansvar man hade dessförinnan. En offensiv hälsovård blir en del av sjukvården på alla nivåer och i alla vårdformer. Den var influerad av WHO:s ÓHälsa för alla strategi år 2000Ó (1977).
Folkhälsan blev landstingets ansvar
- Det övergripande målet i lagstiftningen var för hälso- och sjukvården att ge god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen. Den Ólika rättenÓ kräver att vårdpersonalen bedömer ett och samma sjukdomssymtom lika.
- ÓOm den som söker är ung eller gammal, svensk eller invandrare, högröstad eller försynt, helnykterist eller alkoholist ska inte spela någon roll.Ó
Ett antal krav på landstingens hälso- och sjukvård ställdes upp. Den skall vara av god kvalitet och tillgodose patienternas behov av trygghet i vården och behandlingen, vara lätt tillgänglig, bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet samt främja goda kontakter mellan patient och hälso- och sjukvårdspersonalen. Vården skall organiseras så att goda kontakter underlättas mellan vårdsökande och personal inom vården. Vården skall så långt det är möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten. Patienten skall ges upplysningar om sitt hälsotillstånd och om de behandlingsmetoder som står till buds. Om upplysningar inte kan lämnas till patienten skall de istället lämnas till en nära anhörig.
Kravet att vården skall vara av god kvalitet innebar att hälso- och sjukvården skulle hålla en god personell och materiell standard, d v. s. bedrivas av personal med adekvat utbildning och med behövlig teknisk utrustning i ändamålsenliga lokaler. All vård och behandling skall ske i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Krav på medicinsk säkerhet och kvalitet är av helt avgörande betydelse.
Man pekade också på att fördelningen av resurser mellan olika led i vården måste ändras. En utbyggd primärvård ska vara basen för näransvaret. Landstinget skulle ha ansvaret för att främja hälsan hos den svenska befolkningen.
Primärvårdens s.k. honnörsord (helhetssyn, primärt ansvar, närhet och tillgänglighet, kontinuitet, kvalitet och säkerhet, samverkan) fick i HSL sin lagliga förankring. Lagen 1982 sade inget om vårdens dimensionering, exempelvis behov av antal distriktsläkare, utan överlämnade till landstingen att lösa dess frågor mot bakgrund av målformuleringarna. Fortfarande i början av 2000-talet var dimensioneringsdiskussionerna heta.
Orsaken till en lagändring 1992 (!992:567) var att kommunerna fick ansvar för långtidssjukvården (sjukhem, dagsjukvård och sjukvård i hemmen) - ÓÄdelreformenÓ-. Lagen var ett komplement till 1983 års hälso- och sjukvårdslag med samma grundläggande mål att hälso- och sjukvården skall ge vård och god hälsa på lika villkor för hela befolkningen.
Lagen gav kommuner och landsting stort utrymme att efter lokala behov och förutsättningar utforma vården, vilket de också kom att göra.
Landstingets sjukvårdsplaner 1974 och 1980
Älvsborgslandstinget fastställde i december 1974 en sjukvårdsplan för åren fram till 1985. Den innebar en viljeyttring: att satsa kraftigt på öppenvård och långtidsvård.
Satsningen skulle ge:
- ökad närservice
- fördubblat antal läkare i öppen vård
- minskade köer
- bättre kontinuitet läkare – patient
- fler hembesök
- minst ett sjukhem och en vårdcentral i varje kommun
Sjukvårdsplanen 1974 var ett försök att i ett sammanhang bedöma hela sjukvårdens utveckling under följande 10 – 15 års period och sätta utvecklingen i relation till de begränsande faktorerna ekonomi och personal.
Redan 1980 ansågs synsättet orealistiskt och istället utarbetades rapporter successivt för utveckling av enskilda verksamhetsområden. Dessa rapporter skulle utgöra underlag för landstingets kommande femåriga flerårsplaner, Primärvård och Långtidsvård fick egna framtidsplaner.
Landstingets hälsoplan 1977
Landstinget beslöt efter att ha fastställt en sjukvårdsplan, som omfattade åren 1975 till 1985, att även beskriva vilka förebyggande åtgärder man hade att genomföra. En hälsoplans första etapp fastställdes 1977. En andra etapp skulle tillkomma i samverkan med externa hälsovårdandande instanser. Tillsammans skulle hälsoplanen med friskvårdsinslag omfatta åren 1980 - 1990.
I den första etappen ansåg man att hälsoplanen skulle begränsas att omfatta aktiviteter som redan fanns inom landstingets kompetensområde som: Vaccinationer, Hälsokontroller, Hälsoupplysning, Tandhälsovård, Kost- och motion och Företagshälsovård. Den senare för de egna arbetstagarna men försök med extern företagshälsovård igångsattes senare i vid Vårgårda vårdcentral. Man pekade också på att verksamheten skulle riktas mot vissa riskgrupper som fetma, sockersjuka och högt blodfett. Allmänna hälsokontroller var man skeptisk till men förordade riktad hälsokontrollverksamhet för sjukdomsgrupper som primärvården behandlade som : Högt blodtryck, Högt blodfett, Diabetes, Högt ögontryck, Järnbrist, Kronisk bronkit och Livmoderhalscancer, samt en del som låg närmare sjukhusens ansvarsområde som: Bröstcancer, Lungtuberkulos och Lungcancer. Hälsokontroll av åldringar togs inte upp ej heller det väsentliga förebyggande arbetet med tobak, alkohol och narkotika.
En försöksverksamhet med förebyggande hälsoarbete hade redan tre år tidigare (1974) inletts i Lerums läkardistrikt. Vid Lerums vårdcentral med kostrådgivning (dietist) i Floda vårdcentral med diabetes, alkohol, rökavvänjning och hälsoinformation i väntrum. Distriktsläkarna engagerade sig hårt i denna utveckling. Bengt- Ivar Nöjd var motorn vad gällde ett alkoholprojekt, Hans Lundgren, som också kom att verka centralt i landstingets hälsoplanearbete, medverkade med diabetesprojekt, friskvårdsprojekt och hälsoinformation i väntrum. Hans Lundgrens disbetesprojekt blev en del i hans doktorsavhandling.
Sjukvårdsreformer