Del II. Primärvårdstiden

I vår tillbakablick över hur den öppna vården utvecklats i Mittenälvsborg, med fokus på Lerum, har vi nu kommit fram till primärvården och dess utveckling under 1970-, 1980- och 1990-talen.
I historisk belysning konstaterade vi att tiden efter andra världskriget fram till början av 1970-talet framstår som en period av en unikt snabb och jämn ekonomisk tillväxt. Allra snabbast var tillväxten på 1960-talet. Attityder och förväntningar på fortsatt tillväxt blev då fast rotade. Man hade svårt att följa med i den förändrade ekonomiska verklighet som stod för dörren genom konjunkturavmattningen på 1970-talet. Framgången under 1960-talet bidrog indirekt till att skapa problem som så småningom kom att visa sig på 1970-talet. Om detta berättar vi inlednings- och avslutningsvis i en ”omvärldsbeskrivning, som också innefattar vad som hände inom svensk sjukvård.
I denna andra del med berättelsen om primärvården i Mittenälvsborg fokuserat på Lerums läkardistrikt handlar det om primärvårdens uppbyggnad och utveckling. Det var kanske primärvårdens bästa tid med stora förhoppningar på framtiden. Men samtidigt hopade sig problemen för den nya primärvården i form av befolkningens berättigade krav på service efter politikernas många löften. Förhoppningar som i realiteten inte fanns resurser att tillfredsställa.
Vi fokuseras i del två mera tydligt på förhållandena lokalt i Lerums kommun och klipper in olika lokala aktörers upplevelser. Kommunen som 1969 blev ”storkommun” genom sammanslagning av Stora Lundby och Lerums kommuner och tillägg av Skallsjö församling från Alingsås kommun. Lerums primärvård, som samtidigt föddes, speglade mycket av vad som hände i hela riket under denna tid men var också en föregångare i många avseenden inte minst i Älvsborgslandstinget.
I vår första historiska beskrivning – provinsialläkartiden – fram till 1969 – gavs bakgrunden till primärvårdens framväxt ur provinsialläkarväsendets förfall. Vi lyfte fram Axel Höjer, chef för Medicinalstyrelsen under 1940-talet. Hans visioner om utbyggnaden av den öppna vården till en provinsialläkare per 4000 invånare och flerläkarstationer kom att genomföras under 1970-talet. Detta som följd av ett flertal utredningar under 1950- och 1960-talen i vilka upprustning och utformning av den öppna vården föreslogs i Höjers anda. Utredningarna omsattes i lagändringar och löften, vilka skulle genomföras av landstingen, som fått ansvaret för hela den öppna vården.
Då landstinget tagit över huvudmannaskapet för provinsialläkarna 1963 inleddes en genomgripande förändring av den öppna vården utanför sjukhusen. Enläkarstationerna ersattes efter hand med välutrustade flerläkarstationer. Läkarna fick kvalificerad hjälppersonal på mottagningarna, jourverksamheten omorganiserades i och med att läkarna fick reglerad arbetstid, man planerade för fler läkare initialt motsvarande en läkare per 3.500 invånare. Senare blev målet en distriktsläkare per 2000invånare. Distriktsvården (distriktssköterskor och barnmorskor) samlokaliserades med läkarstationerna till vad vi kom att benämna vårdcentraler. Ansvaret för de lokal sjukhemmen togs över av primärvården men överfördes senare, 1990, till primärkommunen. Då Lerum hade relativt lätt att rekrytera läkare i en tid av stora vakanser på inrättade tjänster och dessutom hade en kraftigt växande befolkning satsade landstinget tidigt på utbyggnad av den öppna vården i kommunen. De nyanställda unga läkarna och annan personal var öppna för förändringar. Det blev en sjudande verksamhet mot primärvårdens mål:
Närhet, Tillgänglighet, Kontinuitet, Helhetssyn, Kvalitet/säkerhet och Samverkan. Målen kommer att vara en röd tråd i framställningen och diskussionen av primärvården

Man måste på något sätt övertyga sig om livets magi.
Bakom varje nytt hörn, ett nytt äventyr.
/Marianne Zetterström/