DISTRIKTSVÅRD
OCH FÖREBYGGANDE VÅRD

Distriktsköterskeverksamheten

Distriktsköterskan Barbro Svalin berättade vid intervjuad den 22 april 2005 om distriktssköterskans arbete under 1970 – 80-talen.

1970-talet
1975 fick Barbro tjänst som distriktssköterska i Lerum med placering i nya lokaler i bottenvåningen i Hälsohuset på Brobacken. På samma plan fanns barnmorskemottagningen med Evy Johansson som barnmorska. I andra våningen var läkarstationen. Lerum delades så småningom i betjäningsområden. Barbro S. tillsammans med Gunnar Hedelin hade södra Lerum från Slätthult ned till Hulan. Inger Wedenmark fick egen mottagning i Hulan och arbetade ihop med Olof Wik. Lerums norra områden betjänades av Margareta Ström med Thomas Nordenberg (västerut) och Gudrun Bengtsson med Inger Gallon. Arbetsuppgifterna var de vanliga: mottagningsarbete, tel. tid, hembesök och BVC. Föräldrautbildningen började så smått komma igång under denna tid.
Hemsjukvård och vård i vid livets slut i hemmet var distriktssköterskans uppgift. Man gav underlag för anhörigbidrag i hemsjukvården som administrerades av Ulla Dahlqvist och Långvårdskliniken i Alingsås.
Vi kunde få konstatera förväntade dödsfall i hemmet med samarbetspartnern, läkaren som skrev ut dödsbeviset. Av och till blev det tvunget med hembesök även nattetid. Första kontakten med begravningsbyrån var del i processen. På BVC hade vi egen mottagning och med läkarna. Hjälp hade vi med att väga de nyfödda. Rut Östlund var en av de första vad man kallade. ”vågbiträdena”.
Samarbetet med socialkontorets assistenter förekom – inte minst för Barbro, som hade tidigare arbetskontakter.
Distriktssköterskorna i Lerums kommun delade jourtjänst under lördagar och söndagar. En uppgift var att på morgonen fara runt i distriktet och ge bl.a. insulininjektioner, spola och byta katetrar. Sedan var det mottagning mellan kl. 9 och 11. Efter lunch blev det hembesök som de ordinarie distriktssköterskorna ordinerat. Det kunde gälla injektioner och omläggningar.
1980-talet
Hösten 1980 flyttade vi till mottagningslokaler i det nya Polishusets översta våningsplan. Det var mitt emot den nya Vårdcentralen i Lerum. Då kallades för första gången verksamhetsområdet – distriktsvård. Lokalerna var stora och fina. Varje distriktsköterska fick egen expedition med närgränsande behandlingsrum. Vi fick också mottagningsbiträden/undersköterskor som hjälp – s. k. dusk. Den först anställda var Britt Hurtig. Efter något år fick vi ytterligare en dusk, Anna Larsson. De var tilloerhörd hjälp på mottagningen och kunde ta över många arbetsuppgifter.
Fortfarande var man områdesindelad med var sin läkare som samarbetspart.
Barnhälsoöverläkaren, Jan Johansson, fanns i Borås liksom Inga-Maj Håkansson, ansvarig för distriktsvården i södra sjukvårdsdistriktet. Man ordnade utbildningar i Borås för distriktsköterskorna inte minst inom föräldrautbildningen, som satsades allt mer på. Det var oftast heldagsutbildningar som var mycket attraktiva och upplevdes värdefulla för verksamheten. Utbildningar ordnades också lokalt i Lerum.
BVC-mottagningar hölls tillsammans med samarbetsläkarna men också specialistmottagningar med de i Lerum stationerade barnläkarna, Ingegerd Emrén och Ragnar Bergström.
Man blev mer självstädiga i de nya lokalerna. Varje morgon samlades alla för genomgång av post och gemensamma problem före de egna mottagningarna startade.
Föräldragrupperna utvecklades mer och mer efter utbildningsinsatserna. Vi hade också allt mer kontakt med förskolor och dagisverksamhet, där vi informerade om t.ex. barnolycksfall och hur man kunde förebygga infektioner. När dagis drabbats av streptococcer eller maginfluensa fick vi ta prover. Informationsmötena var välbesökta och ordnades också kvällstid för föräldrarna.
Kontakter med skolhälsovården ökade. Man samordnade BVC:s sexårskontroll med skolsköterskornas 1:a klass undersökning och överlämnade samtidigt BVC-journalerna till skolhälsovården.
BVC-verksamheten var omfattande. Första kontakten var oftast ett hembesök i nyföddhetsperioden. Då etablerades en god kontakt med familjen som var viktig bl. a. för det omfattande vaccinationsprogram som skulle genomföras. Framförallt var det viktigt att bygga upp en god relation för de fortsatta 6 – 7 åren BVC-kontakter. Olika screeningsprogram genomfördes vid olika åldrar. Några exempel är synkontroller, hörselkontroll med Boeltest, fyraårskontrollen. En viktig person i verksamheten var barnpsykologen, Gunilla Hellström. En annan kontakt i BVC var tandhygienisten som gav information om barns kostvanor och tandhygienens betydelse för tandhälsan.
Journaler enligt speciellt formulär fördes noggrant på BVC över allt som gjordes. För övrig mottagning och hembesök fördes särskilda journaler på s.k. distriktssköterskekort.
En viktig yrkesgrupp att samverka med var hemsamariterna för de äldre. De var distriktsindelade som distriktssköterskorna vilket underlättade samarbetet kring patienterna. Vi hade av och till träffar på mornarna med dem inan de gick ut till sina klienter/patienter.
Lerum får ny vårdcentral 1985
Som sista område i Lerums kommun fick Lerum 1985 en ny vårdcentral vid Göteborgsvägen mitt emot polishuset och distriktssköterskemottagningen. Den invigdes i maj månad. Då omorganiserade man till vårdlag med distriktsläkare, distriktssköterska och annan personal i vårdlag. Distriktsköterskornas områdesgränser kvarstod. Flera nya tjänster tillkom. Kerstin Grek ingick i det röda vårdlaget tillsammans med Barbro Svalin, Gunnar Hedelin och mottagningssköterskan Maria Thomasson. Margareta Ström och Maj Synneby, som får eget distrikt arbetar tillsammans med Thomas Nordberg och Andre´ Stadelman. Gudrun Bengtsson har kvar sitt distrikt kring Stenkullen tillsammans med Inger Gallon. Ytterligare en distriktssköterska Inga den Hartog tillkom.
Varje morgon hade distriktssköterskorna en gemensam telefonrådgivning från en telefoncentral. Det utarbetades en rådgivningspärm för att man skulle ge ungefär enhetliga råd. Vår erfarenhet från den tidigare rådgivningen var en stor tillgång. Vi hade vår egen distriktssköterskemottagning med vår dusk, Anna Larsson men vi arbetade också tätt tillsammans våra respektive samarbetspartners i vårdlaget.
Gunilla Hellström från barnhälsovården i Borås gjorde att föräldraundervisningen intensifieras och utökades. Jan Johansson och Inga-Maj Håkansson från Borås var också inblandade. Kontakterna med förskolor och skolor fortsatte ungefär som tidigare, liksom kontakterna med hemsamariterna. Omorganisationerna under några år var ganska omfattande och lokaler byttes för att effektivisera verksamheten och minska utgifterna.
I vårdcentralen rymdes även sjukgymnaster, arbetsterapeuter, barnläkare och apotek.
Varje morgon samlades all personal i respektive vårdlag för genomgång av dagens verksamheter. En dag i veckan var några timmar avsatta för utbildning för vårdcentralens personal tillsammans med olika andra yrkeskategorier i anslutning till vården. Den lokala utbildningen leddes av Gunilla Hellström och barnläkarna i Lerum kompletterade en del av utbildningsaktiviteterna i Borås.
Kontakten med våra äldre var fortfarande stor och vi skötte all hemsjukvård tillsammans med hemsjukvårdsassistenter från Alingsås och sjukhemmet i Lerum där det finns avlastningsplatser. Samarbetet var gott. Hemsjukvårdspatienterna blev allt svårare, inte minst cancerpatienterna, en del i livets slutskede. Vi fick utbildning på Östra sjukhuset i Göteborg att sköta för oss ny utrustning och förändrade vårdinsatser.
En tätare kontakt mellan BVC och socialkontoret utvecklades under denna tid. Tillsammans med hemtjänstassistenter vårdplanerade vi som grund för individuell vård av hemsjukvårdspatienterna.
HIV aktualiserades i slutet på 1980-talet. Det gav nya rutiner i patientkontakterna. Bland annat började man använda plasthandskar vid omläggningar och injektioner.
1990-talet
1993, när Ädelreformen genomfördes, blev det stora förändringar för oss distriktsköterskor. Vi fick själva bestämma om vi ville gå över till kommunens äldreomsorgsorganisation eller stanna kvar på vårdcentralen och i huvudsak ägna oss åt arbetet på vårdcentralen med BVC-verksamhet som huvuduppgift. Barbro valde att fortsätta att arbeta med Gunnar Hedelin på vårdcentralen men kunde också ha kontakt med sina äldre patienter till pensioneringen 1996.
Kommunsköterskor tog över all hemsjukvård. Kontakten mellan primärvård och den nya hemsjukvården inklusive vården på sjukhem och ålderdomshem blev problematisk. Speciellt saknades läkaransvaret för den nya hemsjukvården.
De i primärvården kvarvarande distriktssköterskorna hade mottagningsverksamhet i nära samverkan med läkarstationen samt barnavårdscentral
Under det tidiga 90-talet kom också datorerna som ett bra hjälpmedel för vår verksamhet. Inte så mycket för oss distriktssköterskor som för övrig personal men ändå en tillgång vid kontaktplanering vid mottagning och BVC."

Mödra- och barnhälsovården, utvecklades starkt

Den förebyggande mödra- och barnavården byggdes ut under 1940-talet. Mottagningar fanns i Lerums mödra- och barnavårdsstation; i Sollebrunn, Långared, Olofstorp; Alingsås, Östadkulle, Töllsjö och Floda; Vårgårda, Ljurhalla, Nårunga, Bergstena; Herrljunga och Ljung.
Landstinget hade mödravårdscentraler av typ I i Borås och Vänersborg och av typ II i Trollhättan och Ulricehamn. Det fanns fyra barnavårdscentraler av typ I i Borås och en i Vänersborg och barnavårdscentraler av typ II i de uppräknade städerna och en odelad mödra- och barnavårdscentral i Alingsås. Till detta kom 31 mödra- och barnavårdscentraler, under vilka sorterade 64 mottagningscentraler. Barnavårdscentraler av typ II sköttes av distriktssköterskor oftast med provinsialläkaren som lokal BVC-läkare.
När den nya organisationen byggdes upp under 1970-talet tillsattes barn- och mödrahälsovårdsöverläkare knutna till centrallasarettet i Borås och Vänersborg för södra- respektive norra distrikten. Som ansvarsområde hade de samtliga mödra- och barnavårdscentraler vad gällde den medicinska utvecklingen av verksamheten och utbildningen av personalen. Ledningsansvaret för personalen kvarstod inom primärvården. Samarbetet med primärvårdens ledning på olika nivåer var gott.

Évy Johansson, barnmorska berättar:

”Påtryckning från kollegor i Lerums kommun: ”Varför skall du arbeta i Göteborg när du bor här och behövs så väl” gjorde att det var lätt att fatta beslut. Efter vikariatet i Surte, blev det Alingsås BB fram till hösten 1963 då jag fick ordinarie tjänst i Lerums kommun, Lerum – Floda – Gråbo. Förvården var ganska bra etablerad här med mottagning intill provinsialläkarmottagningen och tillsammans med distriktssköterskan. Mottagningstiderna var kända hos allmänheten men barnmorskan hade då viss inställelseplikt på förlossningsavdelningen på Alingsås lasarett och Borås lasarett. Detta utnyttjades maximalt. Det förekom också hemförlossningar, vilket gjorde att patienterna ej alltid träffade barnmorskan när de kom till mottagningen. Mitt krav var att detta ändrades på om jag skulle acceptera tjänsten. Det gick igenom och inställelseplikten på förlossningsavdelning försvann men hemförlossningarna fortsatte ett par år till.
Jag startade genast förberedelse inför förlossning för blivande mödrar, då kallad mödragymnastik, samt studiebesök på Alingsås BB. Lokal för mödragymnastiken var barnvagnsgaraget under våra mottagningslokaler i det som sedan blev socialkontor. Jag gjorde hembesök så snart jag fick veta om graviditeten. Oftast fick jag veta det genom distriktssköterskan men också av den blivande mamman per telefon i bostaden. Jag hade en bestämd telefontid varje dag.
Regelbundna graviditetskontroller blev ganska snart ett krav från blivande mödrar och då var det dags för tidsbeställning för att ej få för långa väntetider på mottagningen. Graviditetstester var det stora problemet. Urin sändes per post till ett laboratorium på Guldheden i Göteborg och efter två veckor kom svaret. Det var marsvin eller möss som urinen sprutades in i, därefter avlivades de för att man skulle se på ovariereaktionen. Dessa två veckor var mycket jobbiga, särskilt för de som skulle ansöka om abort. Läkarbesöken för gravida gjordes hos provinsialläkaren (dr Nyman) med mottagning en gång i månaden.
När jag började i Lerum fanns ej gynekologstol men sådan inköptes efter ett par år. Varje gravid kunde då bli gynekologundersökt. Bäckenmätningen blev lättare och vid tveksamma undersökningsresultat gjordes en bäckenröntgen, Patienten remitterades till röntgenavdelningen i Alingsås.
Arbetet var omväxlande med mottagning, hembesök, mödragymnastik med förlossningsförberedelse och hemförlossningar. Telefonrådgivning hade jag på hemtelefonen och patienterna fick ringa när som helst på dygnet. Nyss hemkommen från BB ringde de och ville ha råd och stöd samt hjälp med amning och urpumpning av brösten. På nätterna ringde de som ville ha sällskap in till förlossningsavdelningen i Alingsås eller Borås. Telefon vid sängen och kläder lätt tillgängliga och snabbt iväg för en taxi eller ambulanstransport till förlossningsavdelningen.
Fortbildning och barnmorskesammankomster fanns ej på 60-talet men byggdes upp undan för undan med barnmorskeförbundets och kvinnoklinikernas hjälp. Det är nu sedan år tillbaka välbesökta och innehållsrika studiedagar där man får ökad kunskap och kontakt med kollegor och klinikpersonal. Studiedagarna anordnades av mödrahälsoöverläkaren vid Borås lasarett och KK Östra i Göteborg.
Ultraljudsundersökning för gravida fanns ej de första åren. Man fick palpera livmoderns storlek med handen på patientens mage och så småningom höra hjärtljud från barnet med trästetoskop. Med andra ord blivande mamman var ofta ej säker på att hon var gravid förrän hon kände fosterrörelser. I dag lyssnar vi på fosterhjärtat med en doppler i cirka 14:e till 15:e graviditetsveckan och då kan hela familjen höra hjärtljuden från den nya familjemedlemmen i livmodern. Därefter får de ultraljudsundersökning i cirka 16:e veckan av graviditeten. Då ser familjen barnet på en bildskärm och får information om vad de ser samt ett fotografi. Det är oftast en barnmorska som gör ultraljudsundersökningen.
Graviditetstestet idag är enkelt. Den nyfikna, förväntansfulla eller oroliga kvinnan kommer med morgonurin och får inom tre minuter veta om hon är gravid eller ej och får då samtidigt samtal. Är hon gravid får hon veta beräknat förlossningsdatum och planering för graviditeten. Vid abortönskan samtal och planering för gynekologbesök på kvinnokliniken.
Föräldrautbildningen har fungerat bra genom åren och sedan några år tillbaka deltar också den blivande pappan. Han som tidigare var helt förbjuden på förlossningsavdelningen och som fick se sitt barn genom en glasruta på vårdavdelningen är nu den som har en stor stödjande uppgift under graviditeten, förlossningen och BB-tiden. När familjen är samlad efter utskrivning från KK kan han få vara hemma från arbetet 10 dagar för att hjälpa och stödja sin hustru.
Nyblivna föräldrar är ofta ensamma. De bor långt från sin släkt och kan därför ej få stöd och råd. Därför är föräldragrupper nödvändiga under graviditeten och småbarnstiden. Där knyts också kontakter mellan mammorna för kanske många år framåt.
En av barnmorskans arbetsuppgifter sedan 20 år tillbaka är att ta cytologprov på kvinnor i viss åldersgrupp per år. Kvinnorna inbjuds per brev som en sekreterare på kvinnokliniken sänder ut. Dessa besök ger ju kvinnan tillfälle att diskutera problem och få råd i samlevnads- och preventivmedelsfrågor.
I samband med att denna verksamhet startade ordnade arbetsgivaren telefon på mottagningen och hemtelefonen fick inte användas som tjänstetelefon. Samtal från patienter kvällar och nätter försvann så småningom.
Mödravården i Floda och Gråbo lades in i distriktssköterskans arbete några år.
Barnmorskans nästa uppgift, några år senare, då kvinnans rätt till abort lagfästes, var preventivmedelsrådgivning. Socialstyrelsen ansåg att barnmorskan var den lämpligaste att ta hand om den uppgiften eftersom hon haft kvinnan vid cytologprovsundersökningen och var van att samtala och undersöka kvinnorna. Alla intresserade barnmorskor fick utbildning och förskrivningsrätt för preventivmedel. Jag deltog i den första kursen som anordnades i Göteborg. Lerum var en av de första kommuner där kvinnor, män och ungdomar kunde få rådgivning för att undvika graviditet och abort genom att lämpligt preventivmedel provades ut eller förskrevs.
I samband därmed blev det mer aktuellt att barnmorskan hade en gynekolog som stöd och rådgivare i frågor som barnmorskan hade svårighet att ta ställning till. Gynekolog Björn Gillbrand från Borås KK var vår trygghet i Lerums kommun. Han var vår mödra- och hälsovårdsöverläkare och kom till Lerums mödravård en gång i månaden för att undersöka och samtala med gravida kvinnor om det varit en komplicerad graviditet och förlossning tidigare eller någon frågeställning eller komplikation vid den aktuella graviditeten. I samband med dessa mottagningar kunde övriga frågor som preventivmedelsbarnmorskan hade tas upp.
De graviditeter som var komplikationsfria sköttes som tidigare av distriktsläkare fram till 1975 då vi fick Borås KK:s pensionerade överläkare, dr Rydén, som kom till oss en gång i veckan och tog hand om läkarbesöken av normala graviditeter och de preventivmedelspatienter som behövde få någon speciell frågeställning besvarad. Han var mycket omtyckt. Dr Rydén slutade hos oss 1985 och dr Gallon (distriktsläkare i Lerum) övertog hans arbete hos oss. I samband med att Lerums kommuns kvinnor fick förlösas på KK Ö i Göteborg och ej behövde åka till Borås övertog KK Ö läkarbesöken som Björn Gillbrand tidigare haft men han hade kvar rådgivning vid komplicerade preventivpatienter och ansvaret för barnmorskans arbete.
De första åren förlöstes Lerums kommuns kvinnor på Alingsås BB eller Borås KK men år 1975 gjordes ett ekonomiskt och praktiskt avtal om att förlossningar, graviditetsövervakning vid komplikationer samt ultraljudsundersökningar fick göras på KK Ö i Göteborg och så är det fortfarande och fungerar bra.
Antalet barnmorskor ökade successivt i förhållande till patientökning liksom undersköterskehjälp.
Sammanfattning
Min uppgift som barnmorska på mödravårdscentralen i Lerum startade med att vara distriktsbarnmorska med inriktning på att förbereda gravida inför förlossningen och att ge dem råd och vård så att de kom till sin förlossning i god häls, fysiskt och psykiskt. Dessutom att eventuella komplikationer var väl förberedda och genomgångna genom samtal. Samt att vara tillgänglig dygnet runt per telefon för rådgivning och hembesök och att stödja familjen med att vara med kvinnan vid resan in till förlossningen om hon så önskade och att de som ville föda sitt barn hemma fick den hjälp som behövdes före, under och efter förlossningen.
Idag år 1994 är arbetsuppgifterna:

– att förbereda det gravida paret inför förlossningen och föräldraskapet genom undervisning, individuellt vid mottagningsbesök och i grupp, hälsokontroll av graviditet och kvinnan själv och studiebesök på KK;
– att genom graviditetstest konstatera graviditet och då avtala tid för det gravida paret för inskrivning på MVC;
– att svara på frågor, ge råd, planera för läkarbesök, ultraljud, föräldraförberedelse:
– att genomföra vanliga barnmorskekontroller;
– att ha preventivmedelsmottagningar där kvinnor och män får komma för samtal, rådgivning och utprovning alternativt förskrivning av lämpligt preventivmedel;
– att ge information till dem som önskar sterilisera sig;
– att vid cytologmottagning ge kvinnorna upplysning om provtagningens syfte och resultat och om självundersökning av brösten samt hälsoupplysning och vart de kan vända sig vid ohälsa och problem;
– att ge hälsoupplysning till skolelever i årskurs åtta. Studiebesök och information om barnmorskans arbete, ge preventivmedelsupplysning. Uppmana dem att uppsöka ungdomsmottagningen vid problem:
– att även ge aidsrådgivning till årsklass nio;
– att vid infektionssjukdomar aktivt medverka med information och hälsoupplysning, t.ex. aids, clamydia, condylom, gonnorré:
– att delta i studiedagar och kurser för att hålla kunskaperna levande och få ta del av nya rön och behandlingsformer;
– att ha god kontakt med personal på de kliniker våra patienter kommer till;
– att ha kontakt med kollegor för utbyte av erfarenheter som är till nytta för verksamheten.

Denna berättelse och redovisning skrevs år 1988. Detta år hade jag varit barnmorska i 35 år och jag har i stora drag berättat om utvecklingen under dessa år. Det är fantastiskt att ha fått arbeta inom detta yrke under dessa år då det varit en så stor förändring för blivande föräldrar, barnaföderskor, barn och ungdomar.
Från 1988 – 1994 (då jag gick i pension) blev kraven från allmänheten och blivande föräldrar stort och trycket stort på mödravårdspersonal för att med tanke på de resurser som de såg att förlossningskliniker har och att det gavs 100% säkerhet att allt skulle gå bra med förlossning och barn samt vara smärtfritt.
Viktigt för barnmorskans arbete och verksamhetens resurser var den regelbundna utbildningen med kursdagar, sammankomster, vårdcentralmöten anordnade av arbetsgivaren och läkemedelsföretag samt av mödrahälsoöverläkaren”

Barnhälsovården

Verksamheten på distriktscentralerna och stationerna vidgades under kommande årtionden. Främst återspeglas det i att den förebyggande barnavården i princip skulle omfatta barn från spädbarnsåldern upp till skolåldern. Läkarnas arbetsbörda utgjorde ett hinder för en hundraprocentig hälsokontroll. Man fick i första hand ägna sin uppmärksamhet åt spädbarnen och ettåringar och därnäst åt äldre barn som är klena eller hade defekter. Man samarbetade med andra grenar av sjukvården, t.ex. psykiska barna- och ungdomsvården och ögonavdelningar.
Barnhälsovårdsöverläkarna angav så småningom målsättningarna:
Barnhälsovårdens mål är att

– minska dödlighet, sjuklighet och handikapp hos barn
– söka minska skadliga påfrestningar för föräldrar och barn
– stödja och aktivera föräldrar i deras föräldraskap och härigenom skapa gynsamma förutsättningar för en allsidig utveckling hos barnen

Dessa övergripande mål kan uppnås genom att

– Stödja föräldrar i ett aktivt föräldraskap
– Upptäcka och förebygga fysisk och psykisk ohälsa hos barn
– Uppmärksamma och förebygga risker för barn i närmiljö och samhälle

Barnhälsovården är förebyggande medicinsk verksamhet med starka psykosociala aspekter. Befolkningens tillit till verksamheten är utomordentligt stor är de väsentliga orsakerna till nära 100% anslutning av förskolebarnen och deras familjer. Barnhälsovården är en unik verksamhet i Sverige men också i internationella jämförelser.
Arbetsuppgifterna för sjuksköterskan har successivt ökat och ändrat karaktär. En förskjutning har skett från ett somatiskt mot ett alltmer folkhälsoinriktat och psykosocialt perspektiv. Detta p.g.a. att barnen fysiskt har blivit allt friskare medan de psykosociala och miljömässiga problemen har ökat
I och med att barnläkare kom att verka ute i primärvården stärktes den lokala läkarkompetensen. Allmänläkarna som var grunden i läkarbemanningen stöttades upp genom specialistmottagningar på BVC. Samarbetet blev gott och man kom lätt överens om arbetsfördelningen.

Barnhälsovårdens basprogram

Barndietist i Lerum

Ur Vårdsidan nr 2 1999 citerar vi en artikel av Ulla Wessman.

”Barnen lyssnar på mattanten”
Sju till tio procent av alla barn måste tänka på vad de äter. Tjugo procent av alla barn är överviktiga. Många förskolebarn har glutenintolerans, mjölkintolerans och andra födoämnesallergier. I primärvården i Mittenälvsborg finns en speciell barndietist.
Helena Grill-Holmberg har arbetat sedan 1977 med barns matrelaterade sjukdomar.
Vart femte skolbarn är överviktigt
Sju-tio procent av alla barn måste tänka på vad de äter!
- Många förskolebarn har glutenintolerans, mjölkintolerans och andra födoämnesallergier, säger Helena.
Om spädbarnet får utslag, svullnader och diarréer är den vanligaste orsaken att de inte tål mjölk. Oftast kan spädbarnet med mjölkintolerans vid två års ålder åter börja använda mjölk i sin kost. Diabetes är en sjukdom som ökar hos barn.
- 20 procent av alla skolbarn är överviktiga och detta är ett ökande bekymmer, anser Helena.
Dietistbesöken ökar
Antalet dietistbesök har successivt ökat. Under en treårsperiod har efterfrågan på Helenas tjänster nästan fördubblats.
Orsakerna kan vara att det finns tillgång till dietist på barnmottagningen och läkarna har lärt sig använda dietisten. Dietisten kan noga penetrera barnets matvanor.
Orsaken till de ökade allergierna är svåra att fastställa. Helena konstaterar att miljön inomhus och utomhus har förändrats under åren. I en nybyggd lägenhet kan det finnas 500 - 700 olika ämnen, plaster, klister, olika golvmaterial o.s.v.
Hur få föräldrar och barn att ändra kosten?
- De yngre barnen har svårt att tillgodogöra sig det jag säger, men är man fyra år kan man mycket väl gå med sin förälder till mig. Barnet kan bli mer motiverat när "tanten" säger att du ska inte dricka mjölk.
- Det blir då lättare för föräldrarna att motivera barnet att inte dricka mjölk. Det viktigaste är att vi från början "petar" så lite som möjligt. En mjuk övergång till rätt kost är receptet.
Uppföljning av besöket är helt frivilligt. Genom eget initiativ tar föräldern ofta kontakt med Helena och kan då få tips och råd att gå vidare via telefon eller besök.
Dietist behövs i primärvården
- Dietister behövs i primärvården, säger barnläkare Ragnar Bergström, dietistens arbete är viktigt. Läkarnas utbildning är i det närmaste obefintlig, när det gäller kosten, trots att hälsan så ofta är kopplad till mat.
Han fortsätter att konstatera att en del barn äter för mycket och andra äter för lite. En del äter fel och en del äter osunt, åtminstone enligt föräldrarna.
Det finns barn som inte tål mat, men detta kan betyda allt ifrån att barnet inte tycker om just detta födoämne, till att det kan röra sig om en livshotande allergi.
Överkänslighet kan alltså bero på helt olika orsaker och det krävs kunskap, tid och intresse att informera så att eventuell diet får rimliga proportioner.
Äta med glädje är receptet
Kunskap skall leda till att föräldrarna känner sig trygga med mathållningen och att man inte begränsar kosten i onödan. Måltiderna skall vara en källa till glädje och inte till oro. Dietisten bidrar till allt detta.”

till Folkhälsoarbete
Åter till introduktionssida