Hälso- och sjukvården hade under 1980-talet att i samverkan med kommunen göra upp beredskapsplaner för krig och katastrofer. En plan för medicinsk katastrofberedskap inom Älvsborgs läns landstingsområde fastställdes av hälso- och sjukvårdsnämnden 13 december 1984. Det övergripande ansvaret hade en central katastrofkommitté. I Lerums primärvårdsområde fanns en lokal katastrofkommitté bestående av: primärvårdschefen (Gunnar Palmqvist), personalchefen, en distriktsläkare (Gunnar Hedelin) och tre sjuksköterskor.
I Lerum tog man katastrofplaneringen på stort allvar och hade i speciella pärmar utarbetade rutiner för detta. Utrustning fanns. I utbildningen för de tre sjukvårdsgrupperna ingick organisation av räddningsarbete och medicinskt omhändertagande på skadeplats. Praktiska övningar genomfördes, dock ingen katastrofövning.
Tågolyckan i Lerum
En realistisk övning på hur beredskapsplaneringen fungerade fick man 16 november 1987 då två persontåg, p.g.a. fel i en växel, i hög hastighet frontalkrockade vid Lerums järnvägsstation. Vårdcentralen, som ligger ett par hundra meter från stationen, fick under en kort period omhänderta ett 60-tal skadade. Totalt dödades 9 personer och skadades 129.
ÓHimmelen över Lerum förmörkades snabbt av kolsvarta rökmoln och några minuter after katastrofen var olycksplatsen ett brinnande inferno.Ó
SOS-alarmering fick larm om olyckan via 90000 15 sekunder efter krocken. Några minuter efter olyckstillfället var polis från Lerum på plats. Tillsammans med tillskyndade och medpassagerare hjälpte de passagerare att ta sig ur vagnarna. Lerums räddningskår kom några minuter senare och inriktade sig på att släcka och begränsa branden. När räddningskåren från Göteborg anlände efter cirka 30 minuter övertog en brandingenjör rollen som räddningsledare.
Vad gjorde sjukvården
Primärvårdskansliets personal såg olyckan och larmade vårdcentralen i Lerum. En sjukvårdsgrupp från vårdcentralen anlände till olycksplatsen 14.45. Med helikopter kom kl. 14.58 en läkare och en sjuksköterska från Östra sjukhuset. Cirka 1o minuter senare kom från samma sjukhus ytterligare tre sjuksköterskor och en ledningsläkare. En provisorisk uppsamlingsplats för skadade upprättades i skadeområdets utkant. Primärvårdens personal, omhändertog, hänvisade och transporterade skadade till vårdcentralen. Den första ambulanstransporten till akutsjukhus påbörjades kl. 15.05. Många oskadade och lätt skadade gick upp till E3:an, som ligger intill spårområdet, och fick transport av förbipasserande bilister. Detta innebar bl.a. att registrering av avtransporterade skadade och oskadade inte kunde genomföras. Den medicinska beredskapen på olycksplatsen minskades från kl. 19 och all sjukvårdspersonal hade lämnat platsen kl. 21.
På vårdcentralen förstärktes personalen från Floda och Gråbo vårdcentraler samt från sjukhemmet i Lerum (fem sjuksköterskor). Tre av personalen från vuxenpsykiatriska mottagningen kom också till vårdcentralen liksom präster och diakonissor (10 personer). Totalt deltog cirka 115 personer i behandling/omvårdnad under eftermiddagens lopp. Kl. 18.30 åker sista patienten med en sjuksköterska till Alingsås lasarett.
Slutsatser
Olyckan hände vid en gynnsam tidpunkt och på en tillgänglig plats. Skadepanoramat var förvånansvärt lindrigt. Man klarade medicinskt väl av den stora patientanstormningen på vårdcentralen. Mest bekymmer hade man med den administrativa delen: registrering, kommunikation och överblick.
Man (Inger Gallon, Gunnar Hedelin, Thomas Nordberg och Gunnar Palmqvist) konstaterade att:
ÓEn utveckling mot att i möjligaste mån utnyttja primärvårdens växande resurser i fredstida medicinsk katastrofberedskap tycker vi verkar meningsfylld med anledning av de erfarenheter vi gjorde i samband med olyckan.Ó
till Psykiatrin