Psykiatrin i Mittenälvsborg

Under åren innan den psykiatriska kliniken i Borås tillkommit, d. v. s. skiftet 50-60-tal , hanterades den psykiatriska vården, dels av provinsialläkare på respektive orter inom Alingsås lasaretts upptagningsområde, dels av konsulterande psykiatriker vid Restad i Vänersborg. Befolkningen i den nordvästra delen av nuvarande Mitten-Älvsborg, d. v. s. främst Sollebrunn, Vårgårda och Herrljunga sökte sig också under åren efter det att Borås Psykiatriska Klinik tillkommit, oftast till det gamla Restad som sedan kom att bli Östra Klinikerna. Inläggning i s. k. slutenvård skedde under 60-talet och 70-talets tidiga hälft i stor utsträckning till Östra klinikerna i Vänersborg, troligen också betingat av gammal hävd, att remitterande läkare ute på fältet naturligen vände sig dit. Två digniteter från denna tidsepok, bör här nämnas. Dels psykiatern Åse Andersen vid Restad, Östra Klinikerna, dels klinikchefen Zetréus vid Psykiatriska kliniken i Borås.

Vid mitten av 70-talet, då den s. k. sektoriserade psykiatrin började ta fart över hela landet, återspeglade detta sig också i det nuvarande Mitten-Älvsborg. Det innebar en expansiv process med bl. a. omfördelning under de följande åren och in på 80-talets första hälft, av de ekonomiska resursfördelningarna till psykiatrin. Tidigare hade det norra sjukvårdsområdet, d. v. s. det dåvarande Norra Älbvsborg, tilldelats 60 procent av de ekonomiska medlem, men med 40 procent av befolkningen. Nu skedde en omfördelning till att dåvarande Södra Älvsborg, nuvarande Södra Älvsborg inklusive nuvarande Mitten-Älvsborg. tilldelades 60 procent av medlen, baserat på förhållandet att man här hade 60 procent av befolkningen. Denna omfördelning av resurserna inom den sammantagna psykiatrin i Älvsborgslandstinget, från norr till söder, var också en förutsättning för det man nu beslutat sig för att genomföra, d. v. s. den sektoriserade psykiatrin, med dess större närhet till befolkningen och övriga handläggande.

För psykiatrins del i dåvarande Södra Älvsborg, hade denna nya modell och organisations plan utarbetats i slutet av 70-talet, i ett s. k. Spri-projekt, där bl.a. psykiatern Bo Berggren från Ängelholm var en ledande sakkunnig, med erfarenheter från tidigare psykiatriska öppenvårdprojekt i Nacka och i Ängelholm. Personal från Psykiatriska kliniken i Borås, tillsammans med SPRI, arbetade fram den modell som sedan kom att ligga till grund för den ”nya” psykiatrin i det dåvarande Södra Älvsborg. Fokus var nu och framöver på att öka de s. k. tidiga interventionerna i sjukdomsalstrande processer hos patienterna, att öka tillgängligheten till psykiatrisk vård i tidigt skede, att sprida och vidga den allmänna kunskapen om sjukdomsalstrande orsaker och verkansmekanismer m .m. Ett accentuerat mål och medel för att uppnå detta var att man befann sig i lokal geografisk närhet till den befolkning och till övriga ”aktörer” på fältet, d. v. s. läkarstationer, socialtjänst ,m.fl. Ytterligare ett uttalat mål var att reducera antalet inlagda patienter inom den psykiatriska slutenvården och att förkorta de slutenvårdsperioder som förekom.

Psykiatrimottagningar i Alingsås

Organisatoriskt tillkom under slutet av 70-talet och framöver under 80-talet, ett antal psykiatriska öppenvårdsmottagningar inom dåvarande Södra Älvsborgs Psykiatriska

Bild på den första psykiatriska mottagningen i Alingsås i en villa på Södra Ringgatan, den s. k. vaktmästarbostaden.

Bemanningen från början – 1976 – var en psykolog, Lars Egedius med stöd av psykiatern Robert davy från Boråskliniken. Vaktmästarbostaden är numera riven, psykiatriska mottagningen i Alingsås har under åren haft ett flertal lokaler, tidigare i nära anslutning till lasarettet senare belägen vid södra infarten till Alingsås. Där huserar ett s. k. dubbelteam, dvs. två av varje yrkesgrupp; läkare, sjuksköterska, kurator, psykolog, skötare, sekreterare, arbetsterapeut och sjukgymnast. Dessa kom i februari 1977, som man kan räkna som den psykiatriska öppenvårdmottagningens i Alingsås födelsedatum. Dessförinnan hade viss konsultativ psykiatrisk verksamhet ägt rum inne på Alingsås lasarett under tidigare år, bl. a. med hjälp av en av lasarettets dåvarande kuratorer, Bibi Mullern Aspegren. Man övertog ett antal gamla journalhandlingar från den tidigare verksamheten.

Verksamheten drevs under ledning av klinikchefen/verksamhetschefen Erik Bartholdson. För Mitten-Älvsborgs psykiatri, där tidigare enbart tillrest konsulterande psykiater från Boråskliniken funnits någon halvdag per vecka i Alingsås lasaretts lokaler, innebar denna nya organisation att en öppenvårdmottagning i Alingsås tillkom 1977, med ett första upptagningsområde som motsvarade Alingsås lasaretts upptagningsområde.
Det omfattade geografiskt Herrljunga/Vårgårda i norr, Sollebrunn i nordväst ned till Gråbo, Floda och Lerum i söder. Steget att upprätta ett psykiatriskt öppenvårdsteam, med yrkesrepresentanter från den s. k. tvärvetenskapliga syn som den nya psykiatrin nu accentuerade och som fanns tillgängliga i nära anslutning till befolkning och andra handläggare/vårdgivare, var ett första steg i den process och uppbyggnad som därefter följde. Mottagningen i Alingsås blev därefter, i början på 80-talet utökad, från att ha varit ett s.k. enkelteam, d. v. s. en av respektive yrkeskategorier, till att bli ett s. k. dubbelteam d. v. s. två enkelteam men en sammantagen mottagning, dock med ytterligare uppdelad inriktning på ett geografiskt, befolkningsmässigt upptagningsområde. En s. k. subsektorisering, där syftet var att ytterligare öka närhet och tillgänglighet.

Efter det att mottagningen i Alingsås etablerats och patientverksamhet och samarbete i vårdärenden inletts och fördjupats med andra vårdgivare kom Alingsåspsykiatrin, som svarade för all psykiatrisk öppenvård inom nuvarande Mittenälvsborg fram till början av 80-talet, organisatoriskt och administrativt att underställas Psykiatriska kliniken i Borås.
Under tidigt 80-tal, i logisk linje med den sektoriserade psykiatrins tanke om närhet i beslutsprocesser och beslutsfattande, inrättades en Alingsås sektor inom Psykiatriska Verksamheten i dåvarande Södra Älvsborg. Detta innebar att den tidigare centraliserade ledningsverksamheten vid Borås kliniken nu delades upp på tre sektorer med varsin sektorschef. De tre sektorena blev då Alingsås, Mark och Borås. Den övergripande ledningen låg dock fortfarande kvar hos Den Psykiatriska Verksamheten i Borås, vilket även senare var fallet då nästa steg togs i form av tre självständiga kliniker med var sin egen klinikchef .

För den slutna psykiatriska vården blev konsekvenserna att varje sektor och sedermera klinik fick vårdplatser på en avdelning som avsattes för den egna sektorn/kliniken, i syfte att integrera och stärka banden mellan den öppna och slutna vården. Detta innebar att öppenvårdens team och ledning deltog i regelbundna behandlingskonferenser en gång per vecka, där information och planering kring patienterna överfördes och beslutades. Detta skedde med avsikten att gemensamt trygga uppläggning av, dels slutenvårdsvistelsen för patienten, dels förhindra att brister uppstod i vårdkedjan före och efter utskrivning. Även om huvudansvaret under inneliggande vårdepisoder låg hos slutenvården, var det ett sätt att göra öppenvården medansvarig för de beslut som fattades kring de patienter som haft kontakt innan, och/eller skulle ha kontakt efterslutenvården med den psykiatriska öppenvården. Ett slags samarbete som var avsett att gagna den enskilde patienten i första hand men också de olika psykiatriska vårdgivare som var involverade.

Under en kortare period, på mitten av 80-talet disponerade Alingsåspsykiatrin inrättade vårdplatser på Alingsås lasarett, i form av 8 vårdplatser på en geriatrisk rehabiliteringsavdelning, avd. 7 b. Man hade då möjlighet att ge patienter en form av slutenvård där det medicinska övergripande ansvaret då låg i nära, lokal anslutning . Klinikchefen M. Holmdahl vid den nu etablerade Psykiatriska Kliniken i Alingsås, var medicinskt och adminidtrativt överansvarig för denna avdelning. Några år senare tillskapades en fristående egen avdelning, avd 1, som en ren psykiatrisk avdelning. Fortfarande skedde akuta inläggningar p. g. a. framför allt svårare suicidal-, pågående missbruks-, gravt psykotisk- och vålds-problematik, vid Psykiatriska Kliniken i Borås. Detta var framför allt föranlett av att det inte fanns möjlighet att ha patienter som vårdades med vårdintyg på denna avdelning då låsta dörrar måste tillämpas, ingen jourverksamhet från psykiatrins sida dygnet runt kunde heller tillskapas . Överläkare i respektive öppenvårdteam inom Mittenälvsborg ansvarade för den medicinska ledningen och vårdplaneringen för sin subsektors patienter. Öppenvårdsteamens personal deltog vid behandlingskonferenser på avdelningen, i linje med uppläggningen som ovan tidigare beskrivits för kontakterna mellan öppenvården och slutenvården vid Boråskliniken.
De patienter som vårdades på avd 7 b, respektive senare avd 1 vid Alingsås lasarett, kan karaktäriseras som patienter med i huvudsak ett kortvarigt vårdbehov och en problematik som till stor del utgjordes av medelsvåra depressiva, medicinskt behandlingsbara sjukdomstillstånd, neurostillstånd, akuta kriser, m. m. Avdelning 1 profilerade sig också under en period, med ett mindre och begränsat antal vårdplatser mot patienter med ätstörningar, där ett program kunde inledas på avdelningen för att häva detta och initiera en fortsatt uppföljning i efterföljande öppenvårdkontakt. En annan profilerad grupp, cirka fem vårdplatser av 18, utgjorde patienter med missbruks/beroende vad gällde läkemedel.

Således förekom under en tidsperiod, från en bit in på 80-talet och fram till senare delen av 90-talet, en drygt tioårig epok där slutenvård kunde erbjudas patienter inom psykiatrin ,vid Alingsås lasarett , med de fördelar detta innebar i form av geografisk närhet, tätare kontaktnät mellan vårdgivarna, större tillgänglighet. m. m. Dock fanns det också brister i den dåvarande modellen och organisationen i form av avsaknad av ett fullgott joursystem, splittrat medicinskt ansvar för patienter från de olika subsektorerna, ett inte homogent patientklientel vad gällde diagnoser och behandlingsupplägg. Sammanfattningsvis dock en verksamhet som i stort gagnade både patienter och den psykiatriska öppenvården och också avlastade den slutna psykiatriska vården i Borås .

Mot slutet av 90-talet återfördes den Psykiatriska vårdens slutenvårdsplatser till Borås. Vid denna tidpunkt hade ett omfattande arbete inletts med det som kom att benämnas K.V:Ö. ,vilket står för kvalitativ verksamhetsöversyn, Begrepp som Kvalitetssäkring ,och olika mätbara variabler och parametrar, genomsyrade i stort sett hela sjukvården i Sverige, såväl som all annan offentlig verksamhet .Inom psykiatrin tog detta sig uttryck i en total genomgång av ”var vi befann oss och vart vi var på väg, liksom även varifrån vi kommit”. Med andra ord vändes många stenar, lätta såväl som tunga, i ambitionen att skapa en psykiatri som svarade mot de behov och de krav som 2000-talet nu ställde, i form av medinflytande för patienter och anhöriga i behandling och vård, specialisering mot klart identifieringsbara problemställningar och diagnoser, klart angivna åtgärdsprogram, tydligare ansvarsfördelningar etcetera. Detta har för både den psykiatriska slutenvården och öppenvården inneburit en skärpt och markerad kontroll av att uppsatta beslut, mål och medel vad gäller behandling och vård , vilket har införts till gagn för både den psykiatriska verksamheten som sådan och dess presumtiva och faktiska patienter i synnerhet.

Konkret har utvecklingen inom psykiatrin, både i Södra Älvsborg och i landet i övrigt lett till en s.k. programspecialisering, vilket inneburit att olika problemställningar och diagnosgrupper numera har tillförts personal resurser med speciell kompetens inom sin respektive programgrupp. Syftet med detta har varit att öka kompetens och kvalitet inom levererad och avtalad vård och behandling. I sin förlängning innebär det rent konkret att olika enheter inom vårdorganisationen inrättats för att handlägga och leverera adekvata och kvalitativa behandlingsprogram inriktade på en specificerad problemkategori. Detta gäller nu exempelvis för Ätstörningar, Grava Personlighetsstörningar, Missbruk , Våldsproblematik m. fl . Ett parallellt syfte är att så kort handläggningstid som möjligt eftersträvas .i syfte att undvika progression i processer av ohälsa. Så till vida är inriktningen och avsikten inte skild från tidigare målsättning om tidig intervention ,vilket ju var bakgrunden till den sektoriserade psykiatrins uppkomst och utveckling. Tydligare och mer handfasta mått på hur man når detta, har nu fått ett klarare ,rimligare och mer mätbart fokus.

Psykiatrin. I Mitten- Älvsborg är år 2006, av rent administrativa skäl återigen en egen psykiatrisk klinik , klinikledning och slutenvårdsplatser förlagda till Borås, så cirkeln är på sätt och vis sluten i detta avseende. Nya och specialiserade vårdprogram har, både inom slutenvården och vid öppenvårdsmottagningar givit för allmänhet, personal och patienter en tydligare framtoning för den psykiatri som tidigare, för nu ganska många år sedan, befann sig i samhällets och sjukvårdens dunkla ytterkanter. Detta steg ut i ljuset bör ses som ett steg i den riktning som sjukvården, dess patienter och personal, men också samhället i övrigt har all anledning att välkomna.

Psykiatriverksamheten i Lerum

Psykiatriska öppenvårdmottagningen i Lerum tillkom 1985. Dessförinnan hade kontakter med psykiatrin skett i form av remisser till Psykiatriska Kliniken i Borås och tidigare också till Restad och senare Östra Klinikerna i Vänersborg.
Lars Egedius som då var verksam vid den psykiatriska öppenvården i Alingsås, fick uppdraget att tillsammans med kurator Lena Nyberg projektera för den mottagning som nu skulle öppnas i Lerums kommun. I det inledande skedet, dvs. under 1984 , gjordes sonderingar var denna mottagning skulle placeras och den slutliga placeringen blev i ”Polishuset ” mittemot Lerums nybyggda vårdcentral. Det fanns vid denna tid tankar om att kunna placera vuxenpsykiatrin och barnpsykiatrin i gemensamma lokaler. Detta gick dock inte att genomföra av olika skäl men har på senare tid nu åter aktualiserats. I dessa lokaler ,på andra våningen i huset, hade tidigare distriktsköterskorna i Lerum hållit till. Som grannar fanns Arbetsförmedlingen, på samma plan, vägg i vägg. I första plan fanns Polisen och Kronofogden. Tidigare hade också Fotvården hållit till i detta hus men avlöstes nu av ” Själavården” dvs. Psykiatrin.

Redan från starten var en tydlig inriktning från de entusiastiska medarbetare som rekryterats till denna nya mottagning, på att etablera mottagningen, dess mål och medel, i allmänhetens och övriga omgivande vårdgivares medvetande. Att erbjuda en mer tillgänglig, på lokal nivå befintlig verksamhet hade högsta prioritet. Detta tog sig uttryck i att utlokalisera träffar på resp. vårdcentral, i Gråbo, Floda och hos närmsta grannen, rakt över gatan i Lerum. Dessa träffar ägde rum med schemalagd regelbundenhet, en gång per månad i det inledande skedet. Därutöver etablerades telefonkontakter i enskilda patientärenden, på initiativ från båda parters sida. Liknande träffar, fall- och remisskonferenser hade redan sedan tidigare år genomförts mellan dåvarande Psykiatriska Mottagningen i Alingsås på sjuttiotalet då det dåvarande teamet åkt ut till Gråbo, Lerum och Floda för att på plats konferera om presumtiva eller remitterade patientärenden. Denna verksamhet hade under åttiotalet avklingat p.g.a. ökad belastning och tidsbrist hos båda parter. Genom att nu återgå till ett avtalat program för träffarna säkerställdes för båda parter att utrymme skapades att tillsammans sätta sig ner och tillföra kompletterande synpunkter i gemensamma patientärenden, komma överens om ansvarsfördelning ge feed-back m.m.

Under de första tre åren. från 1985 och fram t.o.m. 1987, leddes verksamheten vid psykiatriska mottagningen i Lerum av psykiatern Benny Fhager som tidigare arbetat vid Sahlgrenska i Göteborg tillsammans med den inom psykiatrin i Sverige välkände professorn Jan Otto Ottoson. Dr. Fhager var en visionär och nytänkande psykiater som ledde det utåtriktade arbete vid mottagningen att ”sätta psykiatrin på kartan” inom Lerums kommun. Han bidrog aktivt till att projekt kunde sjösättas som inriktades mot att bredda insatser som vände sig till allmänheten, i syfte att avdramatisera psykiatrins problemställningar. Programaftnar med filmförevisning och diskussion, m.m. infördes under detta första skede, paneldebatt med olika intressenter kring tex. Våld i samhället m.m. Detta var både expansivt och kreativt nyskapande inom den psykiatriska verksamhet som tidigare ”vistats i slutna rum ”.

Under 1987 inträffade på hösten en allvarlig tågolycka i Lerum. Två tåg kolliderade i centrala Lerum med åtta döda som följd. Denna mycket dramatiska olycka blev, i det akuta skedet, ett samarbetstillfälle för de samhälleliga instanser som aktiverades, både de mer övergripande och de lokala, i form av vårdcentralen, psykiatrin, socialtjänsten, polisen, m.fl. För psykiatriska mottagningens del innebar det två funktioner i det akuta skedet. Personal från mottagningen tog på vårdcentralen aktiv del i omhändertagandet av de passagerare som förts dit för lättare kroppsliga skador. Psykiatrins personal tog till sin uppgift att komplettera de somatiskt inriktade insatserna med en psykosocialt stödjande insats. Detta skedde i samarbete med vårdcentralens övriga personal. Den andra uppgift som psykiatriska mottagningen tog till sig var att säkerställa och upprätthålla informationskanaler till ledningscentralen vid Alingsås lasarett. Det innebar att förmedla uppdaterad information, bl. a. om patienttransporter som var på väg till Alingsås. I ett sent skede framåt kvällen, då verksamheten vid ledningscentralen i Alingsås hade börjat trappas ned tillkom en ny uppgift, att en buss med skadade var på väg till lasarettet för vård. Det visade sig senare att detta var fel och att det rörde sig om en buss med oskadade som transporterades till Göteborgs central för vidare färd. Detta illustrerade på ett påtagligt och lärorikt sätt hur lätt rykten och felaktig information kan uppstå i akuta situationer då både personal och drabbade befinner sig i påfrestande chockbetingad gungning.

Tågolyckan i Lerum gav upphov till att ett samarbete inleddes mellan psykiatriska mottagningen och vårdcentralen i Lerum i form av att ett utbildningsprogram infördes där innehållet under en serie träffar kom att bestå av Krishantering. Den som från vårdcentralens sida huvudsakligen var den som initierade att detta kom till stånd var dr. Gunnar Hedelin. Även dr. Inger Gallon var mycket engagerad i att detta genomfördes men också övriga vid vårdcentralen i Lerum. Den tragiska olyckan hade lett till ett behov av att stärka resurserna för framtiden vad gäller reaktioner och bemötande vid olyckor och kriser .Modellen har senare ,i enstaka ärenden kunnat användas och tillämpas efter behov.

Tidigare hade försök att etablera samarbete med Socialtjänsten gjorts i form av konsulterande psykiater, dr. Robert Davy f rån Psykiatriska Kliniken i Borås. Denna verksamhet etablerades aldrig under någon längre tid. Troligen betingades detta bl.a. av den tidigare stora arbetsbörda som då låg på dr. Davy, att som ensamkonsulterande psykiater i den psykiatri som betjänade Mittenälvsborg, kunna motsvara de önskemål och behov som då fanns från flera håll. Ett annat dilemma vid denna tid, kring sjuttiotalets mitt, var att det fortfarande var relativt oklara förhållanden vad gällde möjligheten att samarbeta i enskilda patientärenden mellan den psykiatriska sjukvården och Socialtjänsten.
Detta hade ändrats tio år senare då Lerumsmottagningen tillkom. Redan från starten ägde träffar rum med Socialtjänsten, som en naturlig och regelbunden del i verksamheten vid mottagningen. Inte minst gällde det ärenden kring de patienter /klienter som förutom psykiatriska åkommor och problem också hade problem och behov av social natur. Så var t. ex. fallet för de med missbruksproblem i form av alkoholism, m. m. Tidigt etablerades därför kontakter mellan mottagningen i Lerum och Missbruksenheten inom kommunen. Likaså byggdes en regelbunden kontaktväg upp med den Flyktingmottagning som fanns i kommunens regi. Många av de klienter som Flyktingmottagningen hade, var också samtidigt i behov av psykiatrisk vård och behandling, till följd av de traumatiserande upplevelser de genomgått och den existentiella livssituation de befann sig i. Förutom den somatiska vård de sökte vid vårdcentralerna inom Lerums kommun, fanns behov av att upprätta ett ”vårdnätverk”, ett samarbete mellan kommun, allmänsjukvård och psykiatri. I förekommande fall ingick i detta samarbete också Barnpsykiatriska mottagningen, BUP, och Barnmottagningen vid vårdcentralen.

Samarbetet med Barnpsykiatriska mottagningen i Lerum, ägde inledningsvis rum i form av regelbundna träffar ett par gånger per halvår och fortsatte så under några år framåt. Barnpsykiatrin höll vid denna tid till i Knappekulla, mittemot uppfarten till Tuvängens sjukhem. Den mycket dynamiske dr. Magnér som vid denna tid ledde mottagningens verksamhet, var intresserad av ett samarbete kring patientärenden och kring utåtriktade program som kunde riktas till allmänheten i kommunen. Detta resulterade bl. a. att det initiativ som togs från Psykiatriska mottagningens sida också välkomnades av Barnpsykiatrin. Det utmynnade i gemensamma programaftnar vid ett tillfällen under hösten och vintern nittonhundraåttiofem-åttiosex. Syftet var att bredda det psykiatriska utbudet till att omfatta också insatser som inte i första hand var betingade av direkta patientärenden. En sådan programafton var den filmvisning med efterföljande diskussion som ägde rum i Missionskyrkan i Lerum, och som kom att handla om s, k. Prestationsångest. Det vände sig till allmänheten inom Lerums kommun ,föräldrar och idrottsledare m. fl. och filmen som illustrerade ämnet var Stefan Jarls ”Själen är större än världen”, en film om diskuskastaren Ricky Bruch. Ett minne från denna afton är att enbart en idrottsledare kom och ursäktade sig med när den efterföljande diskussionen vidtog att han tyvärr nu var tvungen att gå eftersom han måste tillbaka till träningen.

En annan programafton riktades mot det tillagande våldet i samhället och annonserades i Lerumstidningen under vinjetten ”Istället för våld”. En inledande gestaltning av ämnet spelades upp av ungdomar ur den fria teatergrupp som nämnde dr. Magnér var verksam vid i Göteborg. Efter denna vidtog en paneldebatt med deltagare från idrottsrörelsen i form av en karatetränare, politiker inom kommunen, deltagare från Skolan i Lerum, allmän sjukvård, psykiatrin, kyrkan, polisen, m. fl. Tack vare samarbete med Studieförbund och annonsering ledde det till en fullsatt aula i Torpskolan denna afton.

Ett ”Öppet Hus” vid mottagningen, under senhösten 1985, som i god tid utannonserats i Lerumstidningen, gav en mycket påtaglig erfarenhet. En enda besökare ur allmänheten infann sig och sade sig dessutom ha gått fel. Det gav en dimension åt de svårigheter och den kommande arbetsuppgift som den öppna psykiatrin nu hade påtagit sig: att avdramatisera detta för många skrämmande och obekanta lät sig såklart inte göras med så enkla medel som ett s. k. öppet hus, framförallt inte så omgående. Att stiga in, låt vara till ett ”Öppet Hus” kunde naturligtvis ha kunnat uppmärksammats av andra på ett sätt som den enskilde samhällsmedborgaren inte önskade skulle ske. Det var en lärdom för mottagningens fortsatta mer extroverta och expansivt ambitiösa verksamheter ut mot det samhälle man skulle betjäna.

Psykiatriska Öppenvårdsmottagningen i Lerum var under de följande drygt tio åren, 1985-1997, personalmässigt inrättad som ett s. k. enkelteam. Detta innebar att en av varje yrkeskategori fanns på plats dagligen på heltid, en psykiater med övergripande medicinskt ansvar i överläkarfunktion, kurator, psykolog, sjuksköterska och skötare med psykiatrisk specialisering och sekreterare. Uppläggningen av verksamheten var att patienter själva skulle kunna söka kontakt för vård och behandling vid mottagningen. Antalet s. k. självsökande patienter svarade snart för uppemot hälften av totala antalet, under de år som följde efter 1985. Patienter remitterades dessutom redan från början av läkare vid vårdcentralerna i Gråbo, Floda och Lerum. Dessutom hade patienter remitterats till mottagningen av privatpraktiserande läkare bl. a. den vid Lerum och Floda vårdcentral tidigare verksamme Bengt Ivar Nöjd, som nu hade egen mottagning i Lerum. Ett icke obetydligt antal remisser från dr.Nöjd har genom åren inkommit till mottagningen.
Genom åren har utvecklingen gått mot en allt större andel remitterade patienter och avtagande andel självsökande. Denna utveckling ledde fram till den dubblering, med åtföljande subsektorisering av geografiska och befolkningsmässiga upptagningsområden, som genomfördes 1997 vid mottagningen i Lerum. Den innebar att personalstyrkan utökades till ett s. k. dubbelteam, dvs. två av varje yrkeskategori, fortfarande placerade i gemensamma lokaler. Under ett skede i förberedelserna till denna utökning av resurserna, fanns planer och önskemål om en utlokalisering av det nya teamet till lokaler i Floda. Detta genomfördes dock inte, främst av skälet att det då riskerade att bli alltför svårt att hålla ihop de psykiatriska öppenvårdsresurserna inom Lerums kommun på ett fullgott sätt. Istället valde man nu en lösning som bestod i att det ena teamet riktade sin verksamhet mot Lerum, dess vårdcentral och invånarna i centrala Lerum, det andra teamet mot Gråbo och Floda vårdcentraler och befolkningen där. Denna uppdelning har sedan kvarstått till nutid, med vissa anpassningar och justeringar till följd av den nutida psykiatrins inriktning mot att arbeta med särskilt upplagda program för speciella psykiska problemställningar, där mottagningens resurser kan utnyttjas gemensamt .
Huvudtanken har dock varit och är fortfarande att söka sig så långt ut och så nära som möjligt till ett begränsat och definierat geografiskt upptagningsområde med de fördelar detta kan ha i form av lokal kännedom och upparbetade kontaktvägar.

Under det skede då psykiatriska mottagningen hade Arbetsförmedlingen som närmsta granne vägg i vägg förekom ofta ett tätt samarbete i ärenden som rörde de patienter som hade behov av kontakt med båda parter. Detta samarbete kunde ta sig uttryck i att på ganska informella vägar ordna ett sammanträde mellan de tre, patienten och handläggare inom psykiatrin och arbetsförmedlingen. På så sätt åstadkoms en förkortning av handläggningstider och oklarheter kunde motverkas till gagn för alla tre parterna. Detta arbetssätt upphörde till stor del när Arbetsförmedlingen omorganiserade och flyttade till nya lokaler vid Bagges torg. Kontakterna har numera formaliserats och upprättats i form av s.k. Rehab- konferenser, där också Försäkringskassan deltar. Även Socialtjänsten kan vid behov ingå i dessa.

Ett namn som inte kan förbigås när det gäller de samarbetspartners som psykiatriska mottagningen i Lerum haft stort utbyte med under det tidiga skedet i verksamheten, är Ebbe Olson. Denne ”frilansande allkonstnär” var en stor tillgång inom Lerums kommun när det gällde att åstadkomma de psykosociala och konkreta, praktiska lösningar som ungdomar ”på glid” behövde tillföras i Lerums kommun. Ebbe Olson löste detta, i samråd med Socialtjänst, både vad gällde att ordna fram boende men också sysselsättning för dessa ungdomar ”i riskzonen”. Ungdomarna mådde oftast psykiskt dåligt, varför ett samarbete med psykiatriska mottagningen initierades av Ebbe Olson när behov förelåg i ett enskilt fall. Ebbe Olsons verksamhet var på så sätt mycket värdefull för alla parter och har senare, i andra mer formaliserade och systematiserade upplägg, fått efterföljare i nutid.

Behovet av aktivering och psykosocialt stöd för de patienter som hade kontakt med psykiatriska mottagningen i Lerum gjorde att mottagningen upprättade en kvällsgrupp där patienter var välkomna att delta i den träffpunkt som var förlagd till Rotegården. Denna aktivitet kom att kallas ”Onsdagsgruppen” och dess syfte var samvaro under några kvällstimmar under ledning av personal från mottagningen. På Rotegården fanns i övrigt under dagtid en aktiverings- och rehabiliteringsverksamhet som drevs i kommunal regi och bemanning men som tidigare också hade en tätare koppling till psykiatrin. En patients behov av sysselsättning, rehabilitering och boende, har sedan flera år tillbaka överförts till kommunens ansvar att tillgodose. En samarbetsyta är dock upprättad mellan kommun och psykiatri i Lerum för att säkerställa de behov och aspekter som finns hos patienter med psykisk ohälsa. En MAS, medicinskt ansvarig sköterska, har införts i den kommunala organisationen som har att handlägga bl. a. detta problemområde. Det sker i Lerum bl.a. i form av regelbundna konferenser mellan mottagningen och MAS. På så sätt har det blivit en mer konkret uppdelning av resp. ansvarsområden och har därmed också lett till tydligare förutsättningar för samarbete i jämförelse med den tid då gränser och ansvar var mer diffusa och tvetydiga. ”Tors Trappa” är i Lerum ett exempel på hur psykiatrin och kommunen idag samarbetar vad gäller rehabiliteringsåtgärder för de med psykisk ohälsa. I samråd, under kommunens huvudansvar, läggs en metodisk rehabilitering upp där en stegvis ökad funktionsnivå kan nås i den takt och på det sätt som de individuella förutsättningarna ger. Ett gott exempel på praktiskt konkret samarbete.

De informations –och planeringsträffar som tidigare under psykiatriska mottagningens första skede från 1985 och fram till början av 90-talet ,hade ägt rum mellan psykiatriska mottagningen och vårdcentralerna, med relativ tät regelbundenhet, glesnade efterhand och ett system infördes istället där kontakt togs ”vid behov”. Samarbetskontakter initierades nu fortsättningsvis efterhand som behov uppkom, att förutom telefonledes, också kunna sitta ned tillsammans kring patientärenden. Denna förändring betingades till övervägande del av den ökade tidsbrist och därmed sammanhängande arbetsbelastning som under 90-talet uppkom både inom vårdcentralerna och inom psykiatrin. Tidigare hade dessa samarbetsträffar haft en utbildande och kunskapsberikande funktion, förutom det konkreta handläggandet av gemensamma patientärenden. Möjligen hade också den mer kunskapsinriktade aspekten på träffarnas betydelse i viss mån nu tillgodosetts och därför avtagit i betydelse. Kontaktvägarna var dessutom nu väl etablerade. I slutet av 90-talet, i samband med psykiatrins omorganisation till följd av den genomförda Kvalitativa Verksamhetsöversynen, infördes inom den psykiatriska öppenvården i Lerum en ny befattning och funktion i form av en s. k. VOBS. Detta har inneburit att en befattningshavare har ett huvudansvar, dock ej medicinskt eller ledningsmässigt, för att samordna vård och behandling och information, planering, åtgärder m. m. kring en enskild patient. Det innebär att VOBS, Vård- Och Behandlings- Samordnaren, nu blev den som bl. a. hade att upprätta en behandlingsplan tillsammans patienten och ibland anhöriga. Detta följdes sedan upp under behandlingens gång i form av utvärdering av delmål och slutmål. Det har tillfört en mer strukturerad och för alla inblandade mer konkret möjlighet att kunna ta del av det som skall ske, har skett och för närvarande sker i ett enskilt patientärende vid mottagningen. Det medicinska övergripande ledningsansvaret ligger, som tidigare, hos psykiater/överläkare vid mottagningen och benämns numera MLA, Medicinskt- Lednings- Ansvarig. Dessutom har begreppet PAL tillkommit, vilket står för Patient-Ansvarig –Läkare. Jämfört med det tidiga skedets öppenvårdspsykiatriska organisation och verksamhet vid mottagningen i Lerum, har dessa nya begrepp och funktioner tydligare klargjort ansvarsfördelningen och informationens vägar såväl inom mottagningen som till och från densamma.

Strukturen, organisationen och innehållet för verksamheten vid psykiatriska mottagningen i Lerum har genom åren undergått en förskjutning mot att bättra motsvara samhällets och sjukvårdens krav på vård och behandling av de svårast psykiskt sjuka. Det har inneburit att den patientgrupp som tidigare, före den nya sektoriserade öppenvårdspsykiatrin infördes, först till Alingsås och sedan också till Lerum, utreddes vårdades och behandlades inom den slutna psykiatrin vid Boråsklinken och vid Östra Klinikerna i Vänersborg till inte ringa del hade missgynnats av den nya utvecklingen. Under nittiotalet kom detta att leda till att insatser nu i alltmer ökad omfattning omprioriterades och riktades mot patienter med svåra och mer djupgående sjukdomsbilder. Detta har varit en följd av fortsatt ambition och strävan att motsvara de behov som föreligger inom Lerums kommun och som återspeglas konkret inom den psykiatri som utövas och upprätthålls vid mottagningen i Lerum idag. Utvecklingen skulle kunna sammanfattande beskrivas som att man gradvis gått från en verksamhet med ”de något lättare problemställningarna” till fokus nu riktat mot ”de avsevärt tyngre”. Detta har i Lerum såväl som annorstädes, varit en nödvändig utveckling om än också klart betungande för den personal som har att handlägga, utreda vårda och behandla. Det har dock haft det goda med sig att ytterligare ansatser och ansträngningar har lagts på ett utvidgat samarbete med kommunens Socialtjänst kring de ofta resurskrävande, med multipla problemställningar och behov som föreligger hos patienter och klienter inom Lerums kommun.

Under 90-talets senare del startades en programverksamhet upp vid mottagningen i Lerum som innefattade föreläsning och information om ångest, en s.k. Ångestskola”, i syfte att utanför en direkt vård- eller behandlingssituation informera och öka kunskaper om uppkomst, reaktioner och beteenden m. m. Detta ägde rum i en föreläsningsserie med efterföljande diskussion efter mottagningstid i mottagningens konferensrum. Deltagarna fick först höra en kortare föreläsning om t. ex. ”Ångest ur ett medicinskt perspektiv”, eller t. ex. ”Ångest ur ett psykologiskt perspektiv” och ”Ångest ur ett socialt perspektiv” och därefter en allmän diskussion om behandlingsalternativ, preventiva möjligheter m. m. Denna ”Ångestskolas” skapare och initiativtagare var psykiater Ingrid Lindstedt, då verksam vid mottagningen.

Ett flertal psykiater, liksom även ett stort antal läkare under utbildning, har genom åren passerat verksamheten vid psykiatriska mottagningen i Lerum, en del mer kortvarigt andra under en längre tid Svårigheter att rekrytera nya läkare till psykiatrin och en akut bristsituation inom andra delar av psykiatrin i Älvsborg, har ofta föranlett en omfördelning och omflyttning av psykiater under kortare eller mer varaktiga perioder. Det har till och från under åren som gått uppstått akuta behov av att ”täta den sjunkande båten”, vilket har inneburit avbrott i kontinuitet, försvårat uppbyggnaden och utvecklingen av den verksamhet som under medicinskt ledningsansvar varit önskad av psykiatrin själv, såväl som av de omgivande i form av patienter, anhöriga, andra vårdgivare och handläggare inom Lerum. Det är en from förhoppning att detta skede nu skall höra till det förgångna och att psykiatrisk öppenvård i Lerum nu och framöver får utvecklas i den riktning som samhället och den övriga sjukvården önskar och behöver.

Barnpsykiatri i Lerum

När det gäller barnpsykiatrin i Lerum så vet jag att det fanns utlokaliserad sådan när vi kom till Lerum med fast mottagning 1985 och att det funnits BUP-mottagning sedan flera år tillbaka. Jag själv hade kontakter på plats i Lerum med Barnpsykiatrin och skolpsykologer i en byggnad borta vid Bagges torg, en träbyggnad på baksidan av den gamla läkarstationen. Exakt år för när Barn och ungdomspsykiatrimottagningen kom till vet jag inte.
På det glada tidiga åttitalet hade vi från Alingsåsteamets sida tagit initiativ till utbildning av primärvårdspersonal och socialtjänstdito i form av s.k. "kriskurser", dvs. att gå igenom ,utifrån Cullbergs bibel, begreppen, förloppen och faserna (om inte fasorna), behandlingsstrategier ,m.m. i syfte att ge verktyg i deras dagliga arbete och möten med patienter/klienter. Dessa kurser bedrev i under några års tid och betade av hela det geografiska området från norr till söder inom Mittenälvsborg. Kul och lärorikt och ett utmärkt bra sätt att skapa kontaktytor utanför remissvägarna, oss handläggare emellan.

BUP
Nuläget är sådant att jag varit i kontakt med Barnpsykiatriska Kliniken i Borås för att få fram exakt årtal när man flyttade ut till den första lokalt bemannade mottagningen i Lerum. Jag skall få besked om detta via e-post bär chefssekreterare Flykt fått fram det, Hon var själv med om utflyttningen på sin tid, till Knappekulla gård ,borta i svängen mittemot uppfarten till Tuvängens sjukhem, där vi från vuxenpsykiatriska mottagningen brukade inta förträfflig lunch dagligen då vi öppnat vår egen mottagning 1985. Jagminns att personalen på BUP i Lerum på den tiden hade Björn Magnér som medicinskt ansvarig läkare och vi samarbetade med Björn och skapade bl.a. en programkväll på Torpskolan riktad till allmänheten, föreningsledare och andra intressenter. Björn Magnér ansvarade för en teaterinledning med ungdomar ur den teatergrupp i Göteborg där han också var verksam som regissör . Vi gav kvällen namnet ”Istället för våld” ,hade annons i Lerumstidningen ,affischer,m.m. Teaterinslaget följdes av en paneldiskussion med politiker, idrottsledare( bl.a. karatetränare) kyrkan, psykiatrin, skolan, polisen, m.fl. Kvällen var välbesökt ,fullsatt sal.

Vi hade vid samma tid också ett annat gemensamt program, ” Prestationsångest”. ett program som vände sig till allmänhet, föräldrar, idrottsledare inom Lerums kommun i syfte att väcka kontakter kunskap och diskussion . Denna programkväll hölls i Missionskyrkan i Lerum, inleddes med Stefan Jarls film om Ricky Bruch,”Själen är större än världen” , med efterföljande diskkussion.


Jag nämner detta som ett exempel på den ambition vi på den tiden hade , att normalisera och bredda kontaktytorna med den befolkning och de samhälleliga organ vi var till för att serva . Det fanns. förutom de mer givna formerna för kontakter, remisser, självsökande, behandlingskonferenser ,etc. en klar strävan att nå ut ,att avdramatisera, att informera om ”själens krumbukter och spratt” , men också om psykisk ohälsa, orsak och verkansmekanismer m.m. Framförallt också att skapa gemensamhetstänkande hos handläggare, där det också skulle finnas linjer i vad som var den enes och den andres ansvar och uppdrag. Psykiatrin var bred i sin nya inriktning och utrymmet för initiativ av otraditionellare och expansivare slag stort.

Det fanns ett ackumulerat behov av denna ”islossning” och synliggörandet av den nya psykiatri som nu bestämt sig för att lämna de mer gömda och glömda tillhåll den tidigare vistats i stor avskildhet. Samhällets behov av en psykiatri som kunde vara också en dialogpartner ,förutom en mottagare och handläggare i redan klart uppenbara sjukdomsprocesser, spelade också in i ambitionen att nå ut till samhället, finnas på plats rent bokstavligt i det lokala sammanhanget där befolkningen och andra handläggare redan fanns.