Rehabilitering – ett samverkansprojekt
Medicinsk rehabilitering fick 1969 ställning som specialitet inom sjukvårdsorganisationen. Det skulle finnas en sådan klinik i varje län.
Socialstyrelsen kom 1976 med ett förslag till principprogram för medicinsk rehabilitering (Socialstyrelsen redovisar 1976:5). På primärvårdsnivå angavs Óatt en samordnad social och medicinsk närhetsservice var av stor betydelse för alla människor vid sjukdom, olycksfall och andra tillfällen med särskilda svårigheter. I en väl organiserad primärvård med samordnade och samverkande hälso-, sjuk- och socialvårdsresurser är vårdcentralen med sina behandlingsmöjligheter, det lokala sjukhemmet och dess rehabiliteringsresurser och hemsjukvården tillsammans en rehabiliteringsinriktad enhet med förutsättningar att – i samarbete med primärkommunala och andra organ – fånga upp och tillgodose huvuddelen av vardagens behov av såväl medicinsk behandling som av social service och omvårdnad.Ó
Primärvården i Lerum önskade verka i dessa former.
Södra sjukvårdsdistriktets rehabiliteringsklinik med dess chef Sven-Olof Krafft förändrade också verksamheten i denna riktning och inledde ett nära samarbete med primärvården.. Målsättningarna var bl. a. :
– En samordnad – individuellt anpassad och organiserad – behandlingsinsats, byggd på en helhetssyn på patienten och dennes situation.
– En för sjukvårdsområdet samordnad medicinsk rehabiliteringsorganisation
– En inom sjukvårdsområdet så långt möjligt decentraliserad rehabiliteringsservice med tyngdpunkten i primärvården.
Redan på 70-taletmötte man i primärvården ett ökat antal personer med uttalad funktionsnedsättning som hade ringa medicinsk bakgrund. Funktionsnedsättningen förstärktes oftast av ett traditionellt medicinskt diagnostiskt och terapeutiskt förfarande. Det gjordes omfattande utredningar med ett ÓkringvandrandeÓ mellan olika specialiteter. Detta var deletärt för patienten som utvecklade en kronisk sjukroll. – se bild nedan Denna manifesterades ofta som ett kroniskt smärtsyndrom med förtidspensionering som slutresultat. Försäkringskassans tillämpning av sjukpenningbegreppet och arbetsskadeförsäkringen förstärkte ofta den negativa utvecklingen. För att komma tillrätta med problematiken genomfördes ett samverkansprojekt mellan primärvården i Lerum och den medicinska rehabiliteringskliniken i Borås i början av 1980-talet..
Från sjukskriven till förtidspensionen
En rehabiliteringsmodell testades för befarat långtidssjukskrivna med problem i rörelseorganen. Modellen som visas i bild nedan byggde på:
– tidig aktiv intervention i problematiken
– problemlösning i samverkan mellan patient, primärvård, konsult från rehabiliteringsklinik samt lokala samverkanspartners från Försäkringskassan, Socialtjänsten och Företagshälsovården.
– utbildningsinsatser
Ett lokalt rehabiliteringsprogram
Resultatet av insatserna visade att:
– Problematiken oftast kunde lösas med de resurser som fanns i patientens närhet.
– Handläggningstiden kunde förkortas.
– Slutresultatet förbättrades
Tidigt insatta rehabiliteringsåtgärder inom primärvården var synnerligen värdefullt för att förhindra utslagning som ofta manifesterade sig som s. k. Kroniskt smärtsyndrom. Samarbetet mellan distriktsläkare, distriktssjukgymnast och distriktsarbetsterapeut var synnerligen väsentligt då man skulle lösa rehabiliteringsproblematik inom primärvården. Att använda en adekvat rehabiliteringsmetodik kunde många gånger hindra att patienter i onödan remitterades till och kanske till och med ÓkonserveradesÓ i länssjukvården. Endast ett fåtal patienter behövde remitteras till specialistkliniker. Den lokala rehabiliteringsgruppen var ett viktigt samarbetsorgan och rekommendationen var att en sådan grupp borde finnas för varje vårdcentral. Resultatet av projektet blev också att konsultverksamheten från rehabiliteringskliniken kom att omfatta i stort sett samtliga vårdcentraler i Älvsborgs läns södra sjukvårdsdistrikt.
Regelverk angående arbetsmiljö och rehabilitering
Försäkringskassan hade enligt lag om allmän försäkring (1962:381) tillsyns- och samordningsansvar över de utredande och andra insatser som krävdes för rehabilitering av enskilda försäkrade. Genom senare riksdagsbeslut fick försäkringskassorna det övergripande samordningsansvaret för rehabiliteringsverksamheten. I ansvaret ingick att t a initiativ till sådana insatser och att ge stöd åt den enskilde i kontakter med andra rehabiliteringsansvariga. I speciella fall skulle kassan kunna överta ansvaret för att en rehabiliteringsutredning kom till stånd.
Genom riksdagsbeslut (1990/91:103) fick arbetsgivaren ökat ansvar för arbetsmiljö och rehabilitering. Det skulle på arbetsställena finnas en på lämpligt sätt organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet. Arbetsgivarna fick också ett förstahandsansvar för den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Samtidigt hade företagshälsovårdens arbetsuppgifter renodlats från sjukvård mot förebyggande vård med krav på ökad kvalitet samt bättre styrning och ledning.
|
till Katastrofberedskap