|
Ulla Sandvall, Lerums vårdcentral, berättar:
ÒUnder åren har Lerums vårdcentral pga sin storlek varit primärvårdens representant i många samverkansgrupper både i kommunen, lasarettet och andra samhällsorgan
I slutet av 80-talet fanns en samverkansgrupp kallad LISA som står för landsting i samverkan med representanter från de fyra kommunerna samt lasarettet och primärvård. Denna grupp utvecklade bl.a. rutiner för vårdplanering inför hemgång från lasarettet. Samverkansgruppen blev också basen i det stora arbetet med ÄDEL-reformens genomförande och senare REHAB-300, ett projekt som syftade till att utveckla rehabilitering för äldre. Gruppen fick senare under 90-talet annan representation och bytte namn till KOLA som dessutom fick en förberedande grupp kallad LILL- KOLA. Psykiatrin ingår i båda dessa grupper.
En samverkansgrupp) med bred representation i hela samhället arbetad emed alkohol- drog- och våldsförebyggande. Denna hade barn- och ungdomsförvaltningen ansvaret för. Deltog gjorde tjänstemän från socialförvaltningen, polis, kyrkan, primärvården, ungdomsgårdar och rektorerna på respektive högstadium. Denna grupp arbetade mycket kreativt som bl.a. resulterade i "Lusserocken".
Pengar är ofta en drivkraft, särskilt när de minskar. Det fanns något som hette "gränslös vård" vilket innebar att patienter kunde välja att var inom regionen de ville vårdas. Det gällde i hög grad förlossningarna.
Förlossningen i Alingsås var borta sedan 1978 och Lerums föräldrar valde Östra i Göteborg före Borås. Älvsborg fick betala ca 18.000 kr för varje förlossning. Det blev mycket pengar eftersom det föddes många barn i början på 90-talet. För att vända trenden och spara pengar erbjöd vi gravida par att med buss åka till Borås för information och titta på förlossningsavdelningen. Många par åkte med och många tänkte om och valde Borås. Vi sparade pengar men snart gjordes reglerna om och det blev åter fritt fram att söka i Göteborg. Men det var mycket intressant att se hur relativt enkelt man kan vända strömmar.
Vi samarbetade med apoteket i flera olika projekt. Exempel på detta är egenvårdsbroschyren "Sköt om Dig" och utbildning av undersköterskor/biträde inom hemtjänsten för att ge rätt medicin till vårdtagarna. Tankar fanns att ha sjuksköterska några timmar/dag på apoteket för att svara på egenvårdsfrågor. Idag är det ju en fråga i ropet! Tyvärr kunde vi inte genomföra planerna Dels saknade vi sjuksköterskor men fram för allt var apotekets lokaler inte tillräckliga ur sekretessynpunkt-
Lab-projektet var ett projekt tillsammans med kem.lab vid Alingsås lasarett. Med patientnära analyser kortades läkarens och patientens väntan på analyssvar. Marianne Fu har lovat skriva om detta.Ó
Socialtjänsten, en viktig samverkanspartner
Socialvårdens verksamhet, som omfattade den enskildes totala behov av omvårdnad och service, behovssamordnades alltmer med sjukvården under 1970-talet. Genom vårdcentralen skulle den enskildes behov av medicinsk service och vård tillgodoses på hemorten. Vårdcentralen skulle få ta ett betydande ansvar för den uppföljande vården och behandlingen av personer som skrevs ut efter medicinsk rehabilitering på länssjukvården. Varje utskrivning skulle därför förberedas genom kontakter och samråd med den sociala nämnd som skulle ta över ansvaret för den fortsatta omvårdnaden av patienten. En vårdplan skulle upprättas för patienten i samverkan mellan de ansvarande instanserna. SLAKO – Samverkan Landsting och kommun – principer för samplanering och samverkan på läns- och lokalnivå var en sådan organisation som beskrevs i kommunförbundets cirkulär 75/1969 om samordnad social åldrings- och långtidssjukvård."
POSOM
POSOM står för Psykiskt Och Socialt Omhändertagande. En viktig samverkansgrupp för anhöriga vid katastrofer som Tsunami-katastrofen 2005 och tidigare för olyckor och självmord vid skolorna..
Lena Råstam, distriktssköterska Gråbo var många år en av gruppmedlemmarna. Hon beskrev arbetet i PRIM Nytt nr 1 1994.
ÓPOSOM skall finnas i varje kommun och är en kommunal angelägenhet. Enligt Räddningsverket och Socialstyrelsen skall gruppen bestå av representanter från: socialtjänst, skola, primärvård, kyrka, polis och räddningstjänst.
Detta är en ledningsgrupp. Den sammankallas vid olyckor, katastrofer och krig.
I Lerums kommun har vi sedan flera år en katastrofplan för samverkan mellan vårdcentralerna och räddningstjänsten. Sjukvårdsgruppen kan skickas ut till större skadeplatser och en plan finns för hur vi skall kunna ta emot ett större antal skadade inne på vårdcentralerna.
Vår katastrofplan har inte tagit upp samordning med andra verksamheter som socialtjänsten, skola m.fl. om hur vi tillsammans på ett smidigt sätt skall bemöta och ge ett bra psykiskt omhändertagande av drabbade personer.
Vi behöver en med kommunen gemensam plan som kan träda i kraft t.ex. vid trafikolyckor med ett flertal drabbade eller som mardrömsexempel - ett flygplan som störtar under inflygning över Lerums kommun. Vid en sådan katastrof kan man räkna med att på en död finns cirka tio drabbade och sörjande. Ett dödsfall som inträffar plötsligt, räcker för att ge anhöriga både chock och djup kris. Då är det viktigt att få stöd i sin egen miljö med sina nära omkring sig.
Min förhoppning är att vii vårt primärvårdsområde skall bli bättre på att från vårdcentralerna stötta upp vid tillfällen då någon oväntat förlorar en nära anhörig.
Vi önskar att någon från vårdcentralen kan fungera som katalysator i sorge- och läkningsarbetet. Detta innebär att "biståndspersonens" uppgift inte primärt är att bota eller ta bort den krisdrabbades symptom, utan den främsta uppgiften blir att hålla kontakten, finnas till hands, lyssna, stötta och följa upp efter en tid. Lyckas vi med detta i de enstaka fallen får vi en beredskap att räcka till även i händelse av större katastrofer
En tvärsektoriell grupp med representant från räddningstjänst, ambulans, polis, kyrka och primärvård har bildats. Vi har träffats några gånger för att "inventera" vad vi redan är bra på här i kommunen och utifrån detta bygga upp en Lerumsmodell för omhändertagande av personer i akut kris, där fler än en är drabbad.
Vi har som mål att tillsammans med alla berörda enheter, utarbeta en grundmodell: Vad är det jag skall göra i mitt arbete vid möte med en krisdrabbad person.
För att sprida information om detta har jag träffat ett flertal av personalen på berörda enheter. En skrivelse om POSOM-arbetet är skickad till Kommunstyrelsen för att från tjänstemannanivå informera politikerna om vad vi håller på att starta upp.
Till vintern hoppas vi få möjlighet att samla berörd personal inom de olika arbetsområdena till ett par gemensamma utbildningstillfällen, så att ALLA strävar åt samma håll.Ó
Kurator eller socialarbetare
I Gråbo gjordes tidigt (redan 1973) ett försök med samordnad sjuk- och socialtjänst, där socialassistenten skulle ha kuratorsfunktion. Någon kurator anställdes aldrig i Lerums primärvårdsområde.
I projektform påbörjades ett samarbete mellan socialtjänsten i Lerum och primärvården. Man fastställde ÓspelreglerÓ som innebar att samarbetsteam som byggde på områdesansvar skapades med läkare, sjuksköterska (som kunde vara distrikts-, skol-, barnhälsovårds- eller mödrahälsovårdssjuksköterskan) och socialassistenten för området som oftast motsvarade rektorsområdena. Alltför formaliserat samarbete rekommenderades ej men möjlighet att lätt nå varann var en förutsättning. Dessutom rekommenderades att då och då ha gemensamma träffar för att ta upp samverkansmetoderna. I det enskilda fallet skedde kontakten helt informellt utan remissförfarande. Något som försvårade kontakterna fick inte förekomma utan man skulle i teamen arbeta som kollegor oavsett yrkestillhörighet och med utnyttjande av varandras yrkeskompetenser. Målsättningen var helhetssyn, ett socialmedicinskt tänkande där socialassistenten hade en kuratorsfunktion i teamet. Familjevårdsprincipen skulle gälla: en familj, en läkare, en socialassistent, en sjuksköterska. Sekretessproblematiken penetrerades och löstes individuellt. Samarbetet sågs som ett försök till integration av sjuk-, hälso- och socialvården.
|
|
|
Samordning i missbruksfrågor
Floda vårdcentral med distriktsläkare Bengt- Ivar Nöjd initierade i början av 1980-talet till samverkan mellan olika instanser som kunde upptäcka, behandla och rehabilitera alkoholmissbrukare och narkotikamissbrukare. Man utvecklade ett förslag till vårdprogram för förebyggande och behandling av alkoholmissbruk, Spri rapport 183, 1984. På vårdcentralen rekommenderade man att en primär samordningsgrupp i missbruksfrågor (PSG) skulle finnas. Gruppen skulle bestå av en distriktsläkare, en sjuksköterska (distriktssköterska, mottagningssköterska eller alkoholpolikliniksköterska) samt en socialsekreterare. Gruppen skulle ha ansvar för missbruksvården inom primärvårdsområdet. Man pekade på att det var väsentligt att socialtjänst och primärvård hade samma områdesgränser. Den lokala rehab-gruppen, som tidigare beskrivits i Rehabiliteringsprojektet, var en viktig aktör i sammanhanget. Följande bild visar samverkanspartner .
Ur Spri rapport 183
Samverkan med lasaretten
Den nya primärvården och sjukhusets kliniker hade till att börja med mest kommunikation via remissförfarande. Personliga kontakter var viktiga och man träffades minst en gång om året kring en gemensam måltid och något program på lasarettet i Alingsås. Det tog emellertid sin tid innan man fann gemensamma plattformar för samverkan. I den lokala efterutbildningen av distriktsläkarna anlitades sjukhusläkarna som kunskapsspridare. Genom den kanalen utformades också effektivare remissrutiner och gemensamma vårdprogram under 1980-talet.
Trots allt när krubban börjar bli tom bits hästarna i stallet – resursbristen och det kärvare ekonomiska klimatet samt den till synes starkt expanderande primärvården kändes av länssjukvårdens företrädare hotande. Budgetprocessen var en destruktiv företeelse i sammanhanget. Inte heller primärvårdsföreträdarna kände sig gynnade. ÓTill var och en som har, åt honom skall varda givet, så att han får övernog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han harÓ, Matteus 25:29. Bägge parter tyckte att bibelordet passade in på deras situation.
Bengt Dahlin skrev en artikel i Läkartidningen nr 47, 1980 om Fyra huvudvägar till bättre samverkan mellan primärvård och länssjukvård. Här utdrag ur innehållet:
ÓI ett allt kärvare ekonomiskt klimat är risken stor för att utvecklingen mot bättre samverkan mellan primärvård och länssjukvård i stället återgår till starkare revirhävdande och avståndstaganden När blockorganisationen infördes 1971 var en av målsättningarna att närma primärvård och länssjukvård till varandra. De organisatoriska förutsättningarna skulle bidra till bättre samverkan. Det visade sig inte så lätt som man trott. Fyra vägar till bättre samverkan beskrivs: Organisationsvägen, Administrationsvägen, Utbildningsvägen och Projektvägen. Vad vandraren behöver är en god vilja att nå målet.
Organisationsvägen kunde vara nära samverkan i primärvården med specialisterna från sjukhuset. Det fanns olika modeller även för detta. I bilden nedan beskrivs tre vägar. A visade den gamla traditionella vägen med remissförfarande. B-vägen tog Lerum under slutet av 80-talet genom att få några specialister från Alingsås att ha mottagning på Lerums vårdcentral på eftermiddagarna någon dag i veckan. Under rehab-projektet så kom också rehabiliteringsläkare ut i primärvården som konsulter till rehab-teamen. Väg C var den som anvisades i utredningen om den öppna vårdens organisation 1970. Det innebar stora vårdcentraler med specialister och allmänläkare samlokaliserade, Den vägen valdes aldrig i Mittenälvsborg men väl i Mark där vårdcentralen lades vid lasarettet i Skena och ett flertal specialiteter fanns representerade. Det blev i det sammanhanget irriterade diskussioner om var specialistläkarna administrativt skulle vara hemmahörande, i primärvården eller vid moderkliniken.
Tre former för specialistmedverkan i primärvården enligt Ulf Nicolausson (föredrag 1978).
Privatläkare i Lerum
En viktig resurs i Lerum var privatläkarna, mest representerad av Beng-Ivar Nöjd, som slutade som chef i Floda och övergick till privat verksamhet 1983. Han berättar:
ÓSedan 1983 har jag varit verksam som privatpraktiserande allmänläkare inom Lerums Primärvårdsområde. Dessförinnan hade jag tillsammans med kollegan Gunnar Hedelin haft en fritidspraktik där vi på kvällstid tog emot patienter och även gjorde hälsokontroller för företag. Trots att behovet funnits, och fortfarande finns, har endast ytterligare en privatläkare etablerat sig i kommunen, Per-Erik Melberg i ortopedi, men han har huvuddelen av sin verksamhet förlagd till Göteborg. Tidvis har funnits specialister som på fritiden haft privatmottagning (Håkan Mobacken, hudsjukdomar; Hasse Eijner- ÖNH, CE Hedström- invärtesmedicin). En av distriktsläkarna vid Gråbo (Lisbeth Lavér) VC har även fritidspraktik.
Inte någon gång under de 23 år jag varit privatläkare har jag haft sysslan på heltid. Under hela perioden har jag varit försäkringsläkare vid FK och under fem år var jag kommunens företagsläkare, Dock har den "privat arbetstiden" ofta överskridit 40 timmar per vecka.
Jag ångrar inte mitt yrkesval. Det har varit, och är fortfarande, mycket stimulerande att vara familjeläkare. Jag har fått följa flera generationer i många familjer och åtskilliga patienter har gått kvar hos mig ´trots att de flyttat långt bort från kommunen, den som flyttat längst bor nu i Spanien men kommer på halvårsbesök till oss. Samarbetet med kommunens vårdcentraler och lasarettet i Alingsås är mkt bra, jag remitterar ofta till lokalt lab. Så långt det varit möjligt har jag tillgodosett mina patienters behov av akutsjukvård men ofta har de, under min bortavaro, sökt vid vårdcentralerna som då inte varit avvisande på något sätt. Jag har känt att jag hela tiden tillhört primärvården och får t ex varje månad inbjudan att deltaga i efterutbildningen. Tyvärr har jag inte haft så många tillfällen att vara med. Många av mina patienter är gamla och jag gör ofta hembesök.
Jag driver nu som pensionär mottagningen tillsammans med min fru. Min förhoppning är att kunna få göra det under ytterligare några år. Tyvärr blir det svårt att finna någon som är villig att ta över när jag slutar och i dagsläget tillåter inte landstinget att mottagningen överlåts. Den mobila tjänster som nu diskuteras skulle lämpligen kunna kombineras med privata mottagningar i de olika kommundelarna, även i Sjövik som nu försöker få ut läkare till sin centralort.Ó
Vårdkedjearbete – en samverkansform för effektivare sjukvård
Thomas Nordberg, Lerums vårdcentral berättade för Vårdsidor i nr. 1 år 2000. Ulla Wessman var reporter.
ÓOm vårdkedjan fungerar finns det inte några nackdelar, konstaterar distriktsläkare Thomas Nordberg på Lerums vårdcentral.
- Vårdkedjearbetet ser jag som en process, ett skeende i tiden, säger Thomas. Det skall vara enkelt och självklart för patienten. Eftersom jag arbetar i primärvården, ser jag startrutan för patienten i "hemmet". Bedömningen av behovet av omsorg och sjukvård startar nästan alltid på vårdcentralen. Vid mötet med patienten skall jag kunna stötta, vårda, lindra och bota. Jag behöver också hjälp av sjuksköterska, undersköterska eller sekreterare beroende av behovet.
- Alla dessa aktörer skall befinna sig i kedjan med samma språk, regler och målsättning. Kanske det är en remiss till annan vårdnivå som krävs och dessa vårdkedjeaktörer skall också vara förtrogna med kedjan, vårdprogram eller vad som är basen i agerandet.
Dessa regler skall vara förankrade i ett nationellt program, t ex diabetes, som jag har arbetat mycket med. Det viktigaste är dock att omhändertagandet är professionellt och att det ryms massor med omtanke. Det får
inte bli "vi och dom" inom sjukvården, som det är alldeles för ofta. Patienten skall veta vem som styr båten och vart man är på väg. Helst skall patienten själv stå vid rodret.
Vilka samarbetspartners ska finnas med i vårdkedjan?
- Samarbetspartners finns inom min egen nivå, men naturligtvis även i samverkan mellan lasarett, kommun och primärvård. Något av det viktigaste i dag är att utveckla kontakter med kommunen. Det finns mycket brister i dialogen mellan kommun och primärvård. Här finns massor att uträtta! Andra viktiga samarbetspartners är givetvis patientens anhöriga och patientföreningar. Vid analys och beskrivning av en vårdkedja finns alla aktörer med och vad deras uppgifter är, konstaterar Thomas Nordberg.
Vilka är fördelarna?
- Då tänker jag bl.a. på diabetesvårdkedjan. I detta sammanhang ser jag tydligt fördelarna med att dela på ansvaret. Patienten i centrum och runt henne/honom fotvårdare, diabetessjuksköterska, dietist, läkare, alla inom sin specifika vårdnivå. Med min erfarenhet och kunskap om alla medlemmar i teamet kan jag lotsa patienten till rätt nivå. Den klassiska fördelen är "varannan gångs omhändertagande" som läkare och diabetessjuksköterska använder sig av. Patienten kan ställa frågor ur olika infallsvinklar och vi utnyttjar vår kompetens på bästa sätt. En annan fördel är att kunna "låna ut" patienten till en högre nivå, lasarettets diabetesmottagning, för att ytterligare utnyttja våra olika kompetenser för patientens bästa.
Några nackdelar måste väl finnas med vårdkedjearbete?
- Nästan aldrig om det fungerar, svarar Thomas övertygande. Om man är för fyrkantig och läser arbetsbeskrivningen för ordagrant, kan vi hamna i den gamla vanliga" vi och dom" situationen.
En perfekt vårdkedja, hur skulle den se ut?
- På sätt och vis har jag redan beskrivit min idealbild av vårdkedjan. Det finns givetvis mycket kvar att göra. Perfekt blir det, när vi förbättrat kommunikationen beträffande journalhanteringen. Nu är det trögt med olika journalsystem inom vården. Tänk om vi hade ett och endast ett system, där patienten ägde sin journal och där informationen var tillgänglig för den som behövde den. Det som diabetologen noterade under gårdagens besök, skulle vara tillgängligt direkt och inte efter sju veckor, säger en entusiastisk förespråkare för vårdkedjearbete.Ó
|
|
forts. till Rehabilitering