Under 60-talet, då många stora sjukvårdsreformer genomfördes, bevakade provinsialföreningen provinsialläkarnas ställning i de nya organisatoriska formerna. Inte minst arbetstidsfrågan och borttagande av prestationslönen gav tillfälle till många diskussioner vid föreningsmötena. Kompetens- och utbildningsfrågor var viktiga för föreningen. Gustav Haglund, provinsialläkare i Dalby, medicine hedersdoktor, en portalgestalt på 60- och 70-talen, var förkämpe för ÓallmänmedicinarenÓ eller allmänläkaren med höga kompetenskrav och specialistutbildning motsvarande sjukhusens överläkare. Han visade också framåt mot allmänmedicinen som en universitetsdisciplin med egna professorer. Om allmänmedicinarens arbetsuppgifter ansåg han att skolhälsovård, företagshälsovård och åldringsvård väntade på provinsialläkarens insatser.
Definitionen av ÓallmänmedicinarensÓ arbetsuppgifter och utbildningsmål spikades av läkarförbundets allmänläkarkonferens den 9 mars 1968. Den innebar då att allmänläkaren skulle:
– bereda vårdsökande omedelbar tillgång till läkarvård, bedöma deras vårdbehov och bereda möjligheter att på bästa sätt få denna vård.
– meddela vård och behandling vid de tillstånd som enligt gällande medicinska uppfattning ej kräver specialistvård.
– I samarbete med specialister genomföra behandlingar och kontrollera behandlingsresultatet.
– medverka i förebyggande hälsovård i dess vidaste omfattning.
I inledningen av ÓprimärvårdstidenÓ diskuterades i provinsialläkarkretsar mycket den kommande rollen i hälso- och sjukvården. Detta var ett av temata vid Provinsialläkarnas årsmöte i Ronneby 1970.
Gustav Haglund (Óallmänmedicinens faderÓ) höll ett av inledningsanförandena.
Han sade bl. a.:
ÓMorgondagens sjukvård är en produkt av dagens och gårdagens och det är inte möjligt att se framåt utan att markera de händelser på 60-talet, somkommer att ange riktningen för öppen hälso- och sjukvård på 70-talet.
Den 1 juli 1963 ändrades huvudmannaskapet.
Den 1 juli 1969 ändrades läkarutbildningen.
Den 1 januari 1970 genomfördes en sjukvårdsreform som helt ändrade anställningsvillkoren för läkarna i allmän tjänst.
Alla förändringarna har verkat till provinsialläkarväsendets favör. Bakom besluten har legat en medveten avsikt att förstärka och utveckla den öppna sjukvården och att göra det just i allmänmedicionens form.
Allmänläkarens funktion i sjukvården ifrågasättes inte längre. Kanske blickar en del av oss bakåt med ett nostalgiskt vemod och framåt med ovisshet och farhågor. Det sista tror jag är en onödig plåga. På praktiskt taget alla stora internationella kongresser är allmänläkarens roll ett centralt tema. Man söker vägar tillbaka till begreppet Ócomprehensive careÓ även i länder med långt mer specialisead sjukvård än i Sverige. Den termen har kanske närmast betydelsen psykosomatisk medicin hos oss.
Den vidareutbildning som nu är fastställd är f.n. den bästa möjliga. Men kraven höjs snabbt och vi måste alltid vara beredda att formulera innehållet i en mera välanpassad utbildning. Något som troligen inte blir slutligt reglerat förrän f. överdirektören Rahms utredningsuppdrag är slutfört.
Det ärr inte länge sedan tanken på en professor i öppen vård tedde sig som en naiv utopi. Vi vet nu att medicnska fakulteten i Lund kommer att få en sådan innehavare.
Allmänläkare kommer i framtiden att representera en specialitet bland andra specialister av olika kategorier, som borde finnas på alla sjukvårdsenheter där sådant behov föreliggerÓ.
Henric Hultin, då biträdande överläkare och Läkarförbundets representant vid konferensen, höll också ett inledningsanförande som rörde den framtida provinsialläkarens (eller hans motsvarighets) utbildning, arbetsuppgifter och arbetsförhållanden.
ÓEn utbyggd allmänläkarverksamhet inte är ett alternativ till utan ett villkor för en utbyggd specialistverksamhet. Delade meningar råder om vad som skall förstås med begreppet allmänläkare – socialstyrelsen har framfört att allmänläkaren framför allt i tätort skall ha en socialmedicinsk tyngdpunkt i sin verksamhet. Vad nu socialmedicin står för. Beträffande jourarbetet konstaterades att om inte kvalitetkravet skulle eftersättas nattetid, så var det en uppgift för allmänläkaren. En ytterligare viktig uppgift som kommer att läggas på allmänläkaren i framtiden är utbildning av AT-läkare och läkare under utbildning för allmänläkarkompetensÓ.
Allmänläkare blev en fullt ut erkänd specialitet först år 1981 i och med dess universitetsanknytning..
Allmänläkarens arbetssätt
Per Swartling, 2001
ÓDen breda utbildning som allmänläkaren har gör denne väl lämpad att möta befolkningens skiftande behov av undersökning och behandling av akuta och kroniska sjukdomar, vård i livets slutskede och förebyggande verksamhet. I allmänläkarens arbetssätt ingår att bedöma patientens symtom och behov såväl ur ett medicinskt-biologiskt perspektiv som psykologiskt och socialt, det vill säga ur ett helhetsperspektiv. Mötet med patienten, att lyssna och försöka förstå patientens problem och skapa en förtroendefull kontakt är allmänläkarens speciellt viktiga instrument. Många av primärvårdens patienter söker för självläkande sjukdomar eller kroppsliga besvär som är kopplade till psykosociala problem. Allmänläkaren kan med sin kännedom om vanliga sjukdomars naturliga förlopp hjälpa patienten att värdera och tolka sina symtom. Genom att avvakta förloppet under fortsatt kontakt kan trygghet skapas utan att omfattande och oftast onödiga utredningar eller behandlingar behöver utföras. När så behövs får dock patienten medicinska insatser av allmänläkaren och vid behov remiss till specialist.
Allmänläkaren skall fungera som patientens lots eller vägledare mellan vårdnivåerna och skall sörja för att patienten upplever kontinuitet i vården. I uppgiften kan även ingå att förklara för patienten det som denne inte har förstått efter undersökning och behandling inom länssjukvården. Information behöver ofta upprepas. Allmänläkarens kontakt med länssjukvården är viktig så att varje patient kan bli omhändertagen inom rätt vårdnivå under olika skeden av ett sjukdomsförlopp. Många patienter tillhör därför inte antingen primärvård eller sekundärvård (länssjukvård) utan kommer att vårdas inom än den ena, än den andra vårdnivån beroende på vilket stadium som sjukdomen befinner sig i och vilka insatser och vilken kompetens som krävs vid varje vårdtillfälle. Detta förhållande har fått benamningen shared care", det vill saga delat ansvar för vården. Gränsen mellan primärvård och länssjukvård blir därför aldrig skarp. Den är även beroende av allmänläkarens individuella kompetens och erfarenhet förutom övriga resurser i primärvården. För de vanligaste sjukdomarna är lokala, gemensamma vårdprogram ett gott stöd, så att patienten behandlas efter samma riktlinjer vare sig han eller hon tas omhand i primärvården eller på sjukhuset.
Av betydelse är också allmänläkarens möjlighet att få stöd av länssjukvårdens specialister, exempelvis genom telefonkonsultation eller undersökning av patienten. Telemedicinen öppnar nya möjligheter för primärvården att konsultera på distans. Exempelvis kan EKG, röntgenbilder eller andra bilder på en patient, bedömas av en specialist inom länssjukvården medan patienten är kvar på vårdcentralen. Patientens egna önskemål och patientens förtroende för allmänläkaren har också betydelse när det gäller remittering till länssjukvården.
I anslutning till undersökning av en patient har allmänläkaren även till uppgift att vid behov utfärda intyg om patientens medicinska tillstånd till olika myndigheter. Det gäller oftast sjukintyg och pensionsintyg, ibland även intyg för körkort eller rättsintyg. Intyg måste utformas med stor noggrannhet och objektivitet och är tidvis en stressande extra påfrestning i patientarbetet.Ó
till utbildning